28 september 2017

Folket av Vägen, den första martyren och Sauls omvändelse (Bibelgruppen)

I sjätte kapitlet i Apostlagärningarna klagar de grekisktalande judarna över att de infödda åsidosätter deras änkor vid den dagliga utspisningen. Då samlar de tolv apostlarna alla lärjungar och utser sju män med gott anseende som ska ordna med måltiderna så de själva inte behöver försumma Guds ord. Det betyder inte att de sju som anses vara de första diakonerna är mindre fromma. En av dem, Stefanos, beskrivs som en man fylld av tro och helig ande. "Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket." (kap 6:8)

Emellertid blir han anklagad av dem som disputerat med honom i synagogan för att tala hädiskt. I sitt försvarstal i kapitel 7 redogör han korrekt för den bibliska historien och visar därmed att han hör till det rätta sammanhanget. Han avslutar dock med att de lyssnande alltid gjort motstånd mot den helige anden och att de nu har förrått och mördat den Rättfärdige.

Stefanos förs ut ur staden och stenas. Han ropar: "Herre, ställ dem inte till svars för denna synd." Stefanos blir den första martyren. Hans arrestering och avrättning har flera likheter med Kristus. Annandag jul är Den helige Stefanos dag.

Stefanos stening inleder en trehundra år lång martyrperiod. Församlingen i Jerusalem, utom apostlarna, skingras över hela Judeen och Samarien. Filippos, en annan av diakonerna, förkunnar i Samarien, där Jesus inte varit mycket. (kap 8) Samarierna ansågs inte vara riktiga judar. Därför är liknelsen om den barmhärtige samariern speciell och att Jesus samtalade med en samarisk kvinna vid Sykars brunn.

I kapitel 9 läser vi om Saul, sedermera Paulus, som fortfarande är upptänd av hat mot de kristna. Han beger sig till Damaskus. Han har fått ett brev av översteprästen som ger honom tillstånd att fängsla dem som hör till Vägen. "Folket av Vägen" var det första namnet på de kristna. 

"Men när han på sin resa närmade sig Damaskus omgavs han plötsligt av ett bländande ljussken från himlen." (kap 9:3)  Jesus talade till Saul, frågade varför han förföljde honom och sade att Saul inne i Damaskus skulle få veta vad han skulle göra. Det var en omvälvande händelse som gjorde Saul blind i tre dagar. När han kom ut i ljuset igen var han omvänd och lät döpa sig. Denna historia inspirerade August Strindberg att skriva skådespelet "Till Damaskus".

14 september 2017

Terminsstart i bibelgruppen

Vår samtalsledare, Gunnar, frågade om någon följde tv-serien "Meningen med livet". Jag gör inte det, ännu i alla fall. Några kom in på att Stefan Einhorn hade varit med och nämnde i sammanhanget att han hade skrivit och berättat om sitt infekterade förhållande till fadern, den berömde cancerprofessorn Jerzy Einhorn. David Lagercrantz hade en ännu sårigare relation till sin far, publicisten och författaren Olof Lagercrantz, påpekade en annan. Sonen har berättat i sitt sommarprogram i radio och på tv att fadern helt enkelt inte accepterade honom, den han hade blivit. Han hade till och med sagt att han inte tyckte om honom. Så förskräckligt! Så grymt att få leva med sådana sår. En kvinna i gruppen sade att det var just vad hon gjorde. Hur kunde föräldrar göra något så ont mot sina barn?

Gunnar kom då in på det fjärde budordet om att hedra sin fader och sin moder. I judendomen har budorden underrubriker. Det fjärde budet har sju sådana. Den första är till föräldrarna: Du ska inte göra dina barn missmodiga. Så bra!

Efter en inledande bön och servering av kaffe med lingonkaka - mums - var det dags att återuppta Apostlagärningarna från i våras. Gunnar var osäker på om vi hade läst kapitel 5. Helst ville han inte att vi skulle göra det! Men jag kom med invändningar. Jag hade läst Peter Halldorfs kommentarer till texten i "Andens folk" innan jag gick hemifrån. Fick jag bestämma? Jo, då.

Början av kapitlet handlar om paret Ananias och Sapfeira som vill vara en del av Jesus efterföljare. Dessa hade egendomsgemenskap, så Ananias och Sapfeira gav bort pengarna de fått för sin jord. Paret hade emellertid stoppat undan en del och ljög om det. Då föll de döda ner. Det var hårt. Bibelgruppens medlemmar resonerade kring vad det berodde på. Kanske dog de av skam inför församlingen? Jag hade "facit" från Halldorf. Det var inte människor som straffade dem. Det var den helige anden. Man kan inte leva i lögn inför Gud.

Femte kapitlet fortsätter med de under som skedde bland folket genom apostlarna. Att Petrus skugga föll på någon räckte för att personen blev botad. Halldorf jämför med kvinnan som blev helad bara genom att nudda Jesus mantel. Han kände att hon var där. Den berättelsen tycker jag är särskilt stark. Jag vet inte riktigt varför. Kanske den illustrerar något jag varit med om, att livet kan vända när man tappat hoppet. Men Jesus mantel finns nära intill, och man behöver inte anstränga sig mer. Bara sträcka sig efter den.