21 januari 2016

Frågor

I går hade bibelgruppen sitt första möte för terminen. Vi fortsatte med Lukas, läste om den tolvårige Jesus i templet, om Johannes döparen och om Jesu dop. Vi var bara fem förutom samtalsledaren. Han delgav oss, som han brukar, sin stora kunskap om den judiska traditionen. Han berättade också om hur dop kan förrättas när det inte finns vatten. Man kan döpa i sand. Barn i kuvös hade han döpt med bara en droppe vatten på huvudet.

Efteråt var en av mina kamrater ivrig att prata med mig om sin förvirring inför gudsbegreppet. Han försökte reda ut det på vita tavlan. Vi ska vid tillfälle återuppta det samtal vi hade med en annan präst i höstas. Vi har efter det bland annat läst Marcus J. Borg, "Kristendomens hjärta" som jag skrivit om här på bloggen. Vi ska försöka förbereda några frågor.

Det här kommer mina att kretsa kring::

Marcus J. Borgs tankar om inkarnationen och förhållandet till panteismen. Gud fanns väl före sin skapelse?  Och inkarnationen och den personliga guden: Om Gud är i allt, kan han då ingripa utifrån?  Borg tror inte det, men han ber ändå. Om Gud är ett universellt väsen, kan han då vara personlig? I våra böner lever vi med den personliga guden. Bönen är central i det kristna livet, och för min egen del är inkarnationen i Kristus till stor hjälp för att förstå Gud. Immanens och transcendens är väl också klassiska begrepp för att förklara Gud som är i allt men större än allt?

Utvecklingen. Stinissen: "Det enda målet för hela skapelsen är att allting skall sammanfattas i Kristus för att han slutligen skall lägga det inför Faderns fötter och Gud får bli allt i alla. Meningen med detta jordelivet är att låta Gud, mitt i allt som livet medför, få fullborda sina avsikter. Detta kan han göra när människan ger honom sitt ovillkorliga ja".  1 Kor 15:28: "Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt".  Är det alltså människan som medskapare som driver utvecklingen mot målet?


Vad betyder det att Jesus har dött för våra synder? Jag har aldrig riktigt förstått det. Borg menar att Jesus själv inte levde med den bestämmelsen. Det är en efterkonstruktion. Men det tillhör väl kärnan i den kristna tron? Vad händer om den delen omtolkas?


Jag tror inte att jag har så stora egna problem med gudsbegreppet - möjligen med undantag för det sista med synden. Men det är intressant ändå att samtala kring dessa saker.



17 januari 2016

Livets källa

Jag har kommit hem från högmässa i Högalidskyrkan. I dag var ingen speciell dag, så det var inte  mycket folk där. I en så stor kyrka - den förra kyrkoherden kallade den för en katedral - sprids folk ut. Det ser kanske ut att vara färre än det är. Nu för tiden går i alla fall många fram i nattvardens gemenskap. När jag har tagit brödet och doppat det i vinet känns det som om jag blivit renad inifrån. Inte renad från synd - mitt syndamedvetande är inte så starkt - utan genomsköljd på något vis, som ett motionspass men ändå inte.

Det var en för mig ny kyrkvärd som läste dagens texter. Hennes röst gjorde texten ny. Det handlade om Livets källa. Jesus träffar en samarisk kvinna vid Jakobs brunn. Att han talar med samarier är stort bara det. Det var ett föraktat folk. Det börjar med att han ber om vatten att dricka. Sedan utvecklar det sig till en lång dialog om vattnets symboliska betydelse. Det är en av Bibelns storheter för mig: dialogerna. En dialog är något mer jämlikt än en monolog. I litteraturvetenskapen har den ryske forskaren Michail Bachtin visat hur dialogiskt Dostojevskijs författarskap är. Rösterna i det blir likvärdiga.

I predikan nämnde prästen alla de olika drycker som vi intar för att bli frimodiga eller smärtfria. De har alla sina biverkningar, såväl öl som Treo. Men vad är det egentligen vi människor törstar efter? Jo, kärlek och bekräftelse. Endast det kan fylla vårt tomrum.

Tomhet talas det mycket om när det gäller psykisk och själslig hälsa. Jag har aldrig känt igen mig i det ordet. Fast jag har haft två allvarliga depressioner med svår ångest och kroppslig smärta. Det beror nog på att jag fått villkorslös kärlek från mina föräldrar. Men jag har också haft Livet i mig från början genom dopet. Jag tror man kan ha det utan att vara döpt, men det var så jag såg det när jag satt i kyrkan i dag.

Att bli älskad är fundamentalt för oss, men ännu större är att älska. Att få nya människor att älska, som barnbarn, är något mycket stort. Kärleken blir inte mindre för att den ges till fler. Min syster har fem barn, min mormors mor hade tolv. Kärleken blir större när den når fler. Och det gäller förstås inte bara familjeförhållanden.