Glöm inte glädjen och hoppet!

I går samlades bibelgruppen för sista gången före jul. Det blev ett långt uppehåll, eftersom vår samtalsledare Gunnar varit på resa i Egypten. Han är en återkommande gäst på klostren där och har alltid intressanta saker att berätta när han är tillbaka. Kanske var det hans engagemang där som fick honom att glömma bort bönen inför vår läsning om att vi ska få vägledning, att Anden ska vara med oss och att vi tänker på dem som inte kunnat komma. Det brukar han inleda med.

Vi hade kommit fram till Lukas kapitel 16 och Liknelsen om den ohederlige förvaltaren. Det stycket är så svårt. Jag förstår ingenting. En förvaltare beskylls för förskingring och avskedas. Vad ska han då leva av? Han inser behovet av vänner och avskriver delar av skulden för dem som var skuldsatta hos hans herre. Herren Gud berömmer honom när han använder sig av mammon på detta sätt. Och man ska vara trogen i stort och i smått, även den ohederliga mammon (!?) Men den sista meningen lyder: "Ni kan inte tjäna både Gud och mammon." Ni hör hur omöjligt det låter. Gunnar tar hjälp av Bo Giertz som skriver att den orättfärdige mammon ska nödgas tjäna Gud. Jag blir inte klokare.

Liknelsen om den rike mannen och Lasaros är lättare att begripa. Vid porten till en förmögen mans hus låg tiggaren Lasaros, men inget fick han från den rikes bord. När Lasaros dog kom han till himmelen, medan den rike pinades i dödsriket.

Efter den läsningen initierade Gunnar ett samtal om allt ont som händer på vår jord. Han verkade själv tyngd.Vad ska vi göra? Något mer än att prata i alla fall. I Egypten gäller handling bland de kristna kopterna. De får ändå ligga lågt när det gäller att prata. Flera deltagare vädrade sin oro: för klimatet, för flyktingarna, för frihandeln, för vad som ska drabba kommande släkte. Det blev ganska destruktiva tongångar, tyckte jag. Jag känner mig själv glad och tacksam. Jag oroas inte utan gläder mig åt att få följa barnbarnen i deras uppväxt.

Det blev tal om sjukvården och att man behöver anhöriga som hjälper en. En dam sa att någon hade frågat om hon inte hade någon son eller barnbarn som kunde hjälpa henne. Nej, det har jag inte, fick hon svara.

Visst finns det många frivilliga som ställer upp för dem som behöver. Vi fick höra om Söderhöjdskyrkan på Mariaberget som serverar gratis frukost till långt in på dagen. De får så mycket matleveranser att de inte kan ta emot allt. Frälsningsarmén på Långholmsgatan delar också ut matkassar.

Vi ska se våra medmänniskor i nöd. Men vi ska också vara till för våra närmaste, menar jag.Och vi får inte tappa bort glädjen och det kristna hoppet! Jag ångrar att jag lät de andra hållas med sin pessimism. Jag pratade bara med en av bibelvännerna när vi gick hemåt om hur jag kände det, också att jag tyckte det var tråkigt att Fader vår glömdes bort på slutet. Herrens bön brukar vi läsa tillsammans innan vi skiljs åt. Men den försvann till förmån för en av deltagarna som tackade Gunnar för att han vill träffa oss och för att han så bra knyter an bibeltexterna till världen omkring oss.

Hemma fann jag i min iPad ett positivt inlägg av en Facebookvän som är präst. Hon skrev hur viktigt det är att vi värdesätter våra relationer och inte våra ägodelar, att vi ser varandra och att vi ger uppmuntran och äkta vardagskärlek. Jag kommenterade och fick svaret: "Visst får vi se ljust på vår egen och våra barns och barnbarns framtid. Må vi vila i Guds omsorg om oss."

Jag som haft två allvarliga depressioner vet hur viktig glädjen är för att jag ska kunna vara till för andra. Sedan tre år tillbaka lever jag i ljuset, och jag är tacksam för varje ny dag.