Polska "Ida" - en värdig Oscarsvinnare i det mindre formatet

Wanda (Agata Kulesza) och Ida (Agata Trzebuchowska)

Så blev det av till slut att vi gick och såg den polska filmen "Ida" som fått så mycken god kritik och som kronan på verket en Oscar för bästa utländska film. Jag blev förvånad att det var en så pass "liten" film. Den är kort, en timma och 20 min, och handlingen är enkel. Svartvit är den också, vilket skapar både ett vackert foto av huvudpersonen och ett dystert över den polska landsbygden. Det svartvita kan också ses om en vink till 60-talets konstfilmer. Och det är på 60-talet i Polen som det utspelar sig.

Ida är en ung flicka som lever i kloster. Om en vecka ska hon avlägga klosterlöftena. Abbedissan menar att hon dessförinnan måste träffa sin moster, den släkting som hon har i livet. Mostern berättar att Ida är judinna. En man i deras hemby har gömt hennes föräldrar under kriget. Själv kunde Ida som barn smugglas iväg. Nu reser mostern Wanda med henne ut från Warszawa för att leta upp mannen i fråga. Han är döende när de finner honom, men sonen visar var i skogen han grävt ner föräldrarna och Wandas lilla son som inte kunde komma undan eftersom han var omskuren. Sonen medger att han dödat dem. Det blev väl för farligt att hålla dem gömda.

Röda Wanda har fått lämna sin tjänst som domare i den kommunistiska statens tjänst.Varför får vi inte veta. Men nu lever hon utan ledstjärna. Hon är alkoholist och kedjerökare och inte heller så noga med vilka män som får följa henne hem. Wanda är motsatsen till Ida - den moraliskt rena oskulden.

Det är förstås ett genialiskt drag av filmmakarna att Ida under sin sista vecka i frihet får följa med Wanda till rökiga barer och dansrestauranger. En saxofonist lägger märke till hennes skönhet och undrar om hon måste bära sin huvudduk hela tiden.

Filmen slutar som man kan vänta sig och ändå inte.

Jag tänker på den Oscar som "Ida" fick. Hård konkurrent var "Timbuktu" som jag också har skrivit om här. Vilken skulle jag ha röstat på? I "Ida" finner de båda kvinnorna varandra i sorgen över vad de förlorat i mänsklighetens grövsta förbrytelse. I "Timbuktu" ligger hoten och faran i nuplanet. Det handlar om ett annat brott mot mänskligheten som vi idag har på skärmarna framför våra ögon. Hur långt det kommer att gå vet ingen. Hur det än är minns man individerna i de båda filmerna. Nej, jag kan inte jämföra.