En prisad hemtjänst

Södermalmskyrkan, Götgatan, Stockholm

I Mitt i Södermalms senaste nummer finns en insändare från en Eva som hyllar Södermalmskyrkans hemtjänst. Till henne kommer kvinnor från hela världen som talar svenska bra, är vänliga och duktiga i sitt arbete. De prackar inte heller på någon sin kristna tro, fast för Eva är den grunden positiv.

Min mamma fick hjälp av Södermalmskyrkans hemtjänst under sitt sista halvår i livet. Efter sin stroke kom hon inte att kunna gå mer, annat än under sin flitiga träning med gåstöd. Hon kom också att få upprepade lunginflammationer. Men hon var glad, tacksam och hoppfull. Hon hade en stark livsvilja.

Skötseln av hennes hem fick tas över av hemtjänsten. Biståndshandläggaren vi träffade på Dalens sjukhus visade mig en pärm med olika utförare. Vi började med att titta på dem som låg närmast mammas bostad, men jag hade ingen aning om kvaliteten. Handläggaren fick egentligen inte råda mig men kunde inte låta bli att säga att Södermalmskyrkans omsorg fungerade bra. Mamma accepterade förtjust. Min syster hade gift sig i kyrkan på Götgatan.

Den första som kom till henne från hemtjänsten var en ung man från Sri Lanka. Mamma och C fick mycket fin kontakt. Han hade haft ett hårt liv och bott på gatan innan han kom till Södermalmskyrkan. Han var nyfrälst och glad. C bad med mamma och läste ur Bibeln för henne. När hon hade kräkts en natt tröstade han henne och sa att nu är kroppen renad. Mamma å sin sida oroade sig för honom, att han arbetade för mycket och hoppades att hans mor skulle få stanna i Sverige.

Personalen i omsorgen tyckte det var speciellt att komma hem till henne. De kände sig sedda och upplyfta, fast det var hon som var sjuk. Hennes inre styrka och livsglädje smittade av sig. Man sjöng för henne och läste ur evangeliet. Flera ursäktade sig för sin dåliga svenska, men mamma gav dem komplimanger och uppskattning.

Jag tror inte att hemtjänsten hade talat om Gud och Jesus om inte mamma hade inbjudit till det. Hon var troende och medlem i Svenska kyrkan, i Högalids församling som jag. 

En dag hade hon följt med mig fram till nattvardsbordet. Hon hade förlorat sin tvillingbror när hon var 14 år. Han dog i brusten blindtarm. De hade läst tillsammans, men hon fick konfirmeras ensam. Sedan dess, under många år, hade hon inte vågat ta nattvarden. Det var ett betydande steg för henne, och hon kände stor befrielse efteråt. (Ur min e-bok Det enda nödvändiga)