Träffsäker men inte bäst (Återträffen)

Anna Odell som för några år sedan fejkade en psykos och gjorde det våldsamma omhändertagandet till ett konstverk har nu debuterat som filmregissör och skådespelare medÅterträffen. Utgångspunkten är att hon inte blev bjuden när hennes klass skulle fira att det var tjugo år sedan de gick ut nian. Under hela grundskoletiden hade hon varit mobbad, utfrusen och ignorerad.

I en första del iscensätter hon hur det skulle ha sett ut om hon blivit bjuden och hon vågat säga allt det hon inte kunnat säga innan. Jag hade förstås läst recensioner och visste vad som skulle hända, så när hon reser sig upp och ska hålla sitt tal får jag faktiskt hjärtklappning. Inte oväntat bryts stämningen. Det här är en fest! menar någon. Anna går inte hårt ut i början. Hennes gestaltning är för övrigt mycket finstämd och nyanserad. Hon är en utmärkt skådespelare. Men efter att en före detta klasskamrat i sitt inlägg talar om hur god sammanhållningen varit kan hon inte låta bli att rätta honom. Hon driver saken långt och atmosfären blir mer och mer hotfull.

Man förstår att inte mycket har förändrats i hierarkierna. De andra ser henne fortfarande som lite udda och då inte bara positivt. Vad jag har förstått är det skådespelare i alla scener, också när Odell i en andra del iscensätter enskilda samtal mellan henne och dem som var med på den riktiga festen. Fast jag vet inte om samtalen först ägt rum med klasskamraterna.

Hon visar dem filmen och hur hon uppfattat deras olika roller. Obehagligt tycker jag det blir när de får frågan varför hon inte blev bjuden. Man kommer med undanflykter och skyller på varandra. Enligt någon hade hon sagt att hon inte hade tid, för hon var så inbegripen i mediadrevet kring Okänd, kvinna. Otäckt!

En gång skrattar jag. Det är när Anna konfronterar en av de män som vägrat träffa henne. Utanför hans port säger hon: Det är flera av dem jag pratat med nu som säger att du inte har utvecklats särskilt  mycket. Full pott! Tyvärr verkar det inte som om någon har förändrats särskilt mycket.

Det är nog därför jag tycker att den andra delen blir lite tråkig. Flera kritiker har utsett Återträffen till årets bästa svenska film. Den är träffsäker, och visst kan man tycka att metaperspektivet är intressant och givande. Men min favorit är Hotellet. Där handlar det om deprimerade, tilltufsade människor som förvandlas i sin respekt och omtanke om varandra. Sådant vill jag se på bio.

En glipa i mörkret (Michael Kumpfmüller, Livets härlighet)

”Kafka hade inte heller så roligt” står det på tröjorna. Nej, det var mycket som tyngde honom. En sak var sjukdomen. Han drabbades av tuberkulos och fick lämna sitt arbete som försäkringstjänsteman. Det goda med det var att han fick ägna sig på heltid åt sitt författarskap -  så mycket han nu förmådde. Han skrev i det mindre formatet.

Under Franz Kafkas livstid publicerades noveller. Kortromanerna, som den berömda Processen, kom efter hans död. Själv förbjöd han posthuma tryckningar, men det bröt vännen Max Brod emot. Så nu finns Kafka i litteraturhistorien som en av 1900-talets viktigaste diktare med sin på en gång torra och expressiva prosa. I Processen är det svårt att veta vad som utspelas i huvudpersonens huvud och vad som hör till det yttre, verkliga livet. Rummen byter skepnad, vilket för tanken till scenväxlingarna i Strindbergs Ett drömspel.

Processen kan läsas som en projektion av den skuldkänsla författaren hade gentemot sin far, den krävande affärsmannen. Sonen motsvarade inte förväntningarna. Han var svag och velig. En tid var han förlovad med Felice Bauer, men förlovningen bröts efter att Kafka skickat ett brev om sina tvivel kring äktenskapet.

Trots dessa bekymmer har Michael Kumpfmüller, tysk författare, gett sin bok om Kafkas sista år titeln Livets härlighet. Märkligt nog kommer det från en anteckning ur föremålets egen dagbok: ”Det är fullt tänkbart att livets härlighet i all sin rikedom ständigt ligger och väntar på var och en, men dold i djupet, osynlig, mycket avlägsen.” Man kan ropa den till sig med de rätta orden, skriver han. Kafka var inte religiös men uttrycker här en snarlik känsla. Han var jude men inte särskilt praktiserande.

I Livets härlighet möter Kafka sin sista och stora kärlek, Dora Diamant. Han är på semester vid Östersjön med syster och syskonbarn. Dora jobbar i ett kök. Hon är av östjudisk börd och vet mer om judendomen, vilket fascinerar honom. De blir förälskade och flyttar ihop i Berlin. Där får de en lycklig tid när han fortfarande orkar skriva och hon nästan högtidligt sitter vid hans sida. Men han blir sämre och hamnar ånyo på sanatorium.

Sentida forskare har velat nyansera den dystra bilden av Kafka. Till exempel har man tagit upp att det finns humor i verken. När han läste ur Processen för sina vänner lär han själv ha skrattat högt flera gånger.

Kumpfmüller använder inte ens namnet Kafka i sin bok för att försöka hålla det mörka borta. Han kallar honom bara Franz - eller doktorn. Jag förstår först inte varför, men sedan läser jag mig till att han faktiskt var doktor i juridik.

I Livets härlighet finns det sköna i första halvan av boken. Sedan tar döendet över. Franz blir svagare. Han får också problem med att tala och kommunicerar med lappar. Han är sorgsen över att han inte skriver något riktigt och blir därför lycklig när han får korrektur från förlaget. Då ser han att han har orkat skriva tidigare.

Dora är troget vid hans sida, samtalar med honom och lagar specialmat. Mot slutet friar Franz. Dora ber om sin fars tillåtelse i ett brev, men svaret blir nej. Franz är inte tillräckligt judisk i sin livsföring.

Detta utspelar sig under den tyska galopperande inflationen på 20-talet. Pengar som skickas från föräldrarna i Prag till Berlin har förlorat en tredjedel i värde innan de kommer fram. Antisemitismen visar också mer och mer av sitt fula tryne.

Franz Kafka dog 1924. Han var då 41 år gammal. De efterlämnade anteckningar och brev som Dora tog med sig till Berlin beslagtogs av Gestapo 1933.

Att det finns så lite kvar som dokumenterar Kafkas sista kärlek har varit en tillgång för Kumpfmüller. Han har friare kunnat sätta ord på tankar och känslor. Att undgå det tragiska i en nyförälskad man som ligger för döden har ändå inte varit möjligt. Det är en fin bok, men rolig är den inte.

Slutet berör mig (Mig äger ingen)

Nej, varken boken eller filmen gjorde särskilt starkt intryck på mig. Jag har varit och sett Mig äger ingen - fritt efter Åsa Linderborgs roman med samma titel. Som tur var hade jag tjänat ihop tillräckligt många poäng i Bioklubben för att få en gratisbiljett. Annars kanske jag skulle ha grämt mig över ett utlägg.

En sak är att storyn och miljön i mycket liknar Susanna Alakoskis Svinalängorna. Inte heller den lyckades röra mitt hårda hjärta. Gemensamma teman är alkoholism och klassresa. Jag kan tänka mig att dåligt samvete ligger bakom dessa produktioner. Att själv bli en lyckad människa med sådan bakgrund kan vara svårt att hantera.

Först mot slutet blir jag berörd. Filmens Lisa har inte bjudit fadern på sin disputationsmiddag, den far som hon levde med som barn sedan modern lämnat dem för en ny man i ett kollektiv. Men han har skickat ett kuvert med en tusenlapp. Då tänker hon att det är dags att träffa pappan som inte sett henne på flera år. Han är nykter sedan länge och har det snyggt hemma, visar det sig. Han säger att han inte druckit sedan han slutat jobbet. När hon lämnar honom ropar hon ett hastigt "jag älskar dig" på väg in i taxin. Men hon har inte gett honom någon kram - de som hade haft ett så ömsint förhållande! Torftigt är det och obegripligt.

Mikael Persbrandt har med rätta fått mycket beröm för sin roll i Mig äger ingen. Han har förstås kunnat hämta ur egen fatabur. Men speciellt skickligt tycker jag han lyckas gestalta den Hasse som åldrats. Han rör sig precis lagom gammelmansaktigt. Den kritiker som tycker att han sminkats till Hundraåringen som klev ut genom fönstret tycker jag är surmagad.

Åsa Linderborg är besviken på filmatiseringen. Hon tycker att vänstermänniskorna skildras som idioter. Jag tycker inte att det är konstigt att Hasse som arbetar på Metallverken i Västerås, där det i filmen verkar regna nästan jämt, drömmer sig till ett förment klasslöst samhälle på Kuba. Men, det är klart, det är mamman som ska vara den intellektuella. I intervju i Svenska Dagbladet berättar författaren att hennes mamma tillhörde stadens mest kända kommunistfamilj. Åsa Linderborgs nästa bok ska handla om dessa människor som gjorde henne politiskt medveten.

Filmen har förutom Persbrandts prestation fått ett ojämnt mottagande. Svenska Dagbladet och SVT ger den en fyra, Södermalmsnytt en trea och Dagens Nyheter en tvåa. Jacob Lundström i Södermalmsnytt skriver om smäktande gitarrer. Jag lade märke till filmmusiken mer än jag brukade. Jag tyckte den var bra och mäktig. Niko Röhlckes och Gaute Storaas inslag förhöjde dramturgin i en annars ganska platt berättelse.

Jag har alkoholismen framför ögonen varje dag. På trottoaren och trappan mittemot där jag bor samlas ett tiotal personer, mest män, med sina öl- och ciderburkar. Framåt kvällen brukar stämningen bli dålig. Då kan det bli blodvite. När jag kom hem från bion sen eftermiddag blev en av dem hämtad av ambulans. Alkoholism är verkligen en sorglig företeelse.

Allhelgonahelgen - en repetition

Graven i Mjölby smyckad till alla själars dag

Halloween, allhelgonadagen, alla helgons dag och alla själars dag är begrepp som behöver redas ut. Språkrådet gör det men placerar alla själars dag i den katolska sfären. I själva verket finns namnet i den svenska evangelieboken.

Peter Halldorf har en utförligare och mer initierad förklaring i Heligt år: "Seden att minnas de döda och smycka gravarna med blommor och ljus förbinder vi med alla helgons dag, medan den liturgiskt och teologiskt hör till alla själars dag." Den senare firas på söndagen efter alla helgons dag.

Under de stora förföljelserna i mitten av 200-talet fick kyrkan en mängd martyrer, och almanackan blev snart fylld. Allhelgonadagen växte fram som en allmän minnesdag för alla dem som inte fick en egen dag under året. Så såmingom utvidgades dagen till att inte bara gälla martyrer utan även andra helgon som varit förebilder för de troende. Dagen kom år 835 att förläggas till den 1 november i hela det karolingiska riket. Till högtiden knöts senare en allmän festdag till minne av alla som "tecknade med trons insegel" lämnat denna världen. Initiativet till den dagen kom från det franska klostret Cluny år 998, och den kom att firas den 2 november.

Båda dessa dagar behölls efter reformationen som annars gjorde kraftiga ingrepp i kyrkoåret. Vid kalenderreformen 1772 flyttades dock allhelgonadagen till följande söndag som gavs namnet alla helgons dag. Och i samband med kalenderreformen 1953 flyttades alla helgons dag till den första lördagen i november för att man skulle få en längre helg under hösten. 1983 återfick den följande söndagen sin medeltida karaktär av minnesdag för alla döda. Namnet alla själars dag återtogs emellertid inte förrän i 2002 års evangeliebok.

Om detta skriver alltså Halldorf. Det är mycket att hålla i huvudet, men nu har jag refererat honom för den som är intresserad.

Mitt fokus är på den dag då vi firar våra döda och hur vi minns dem. Fredrik Modéus skriver i Konturer av tro om rädslan för döden. Kanske är den ibland en rädsla för att glömmas bort, skriver han. "Att efter hand suddas ut ur andra människors berättelser. Att inte längre vara känd vid namn." Två generationer fram är man bristfälligt ihågkommen, enligt honom. Om tre generationer är man ett namn på en gravsten. Om fyra generationer är gravstenen borta.

Liknande tankar - och fakta - framfördes i en artikel i Dagens Nyheter vid allhelgona förra året. Gravrätten i Sverige är gratis under 25 år. Sedan får de anhöriga betala. I Stockholm kostar en 15-årsförlängning 1 500 kronor. En tredjedel av de anhöriga väljer att inte förlänga. Förr hade man en grav under mycket längre tid. I dag har varje generation sin egen familjegrav. Man har inte sin bakgrund på samma ställe. Nu bor man runt om i Sverige och ute i världen.

Själv tycker jag att några tiotal mil inte ska få avgöra. Jag känner ett stort värde i att ha hand om två gravar. I graven på Alnön utanför Sundsvall ligger mina farföräldrar, min farmors föräldrar och min farmors syskon som alla dog unga. Graven i Mjölby är från 1939. Där ligger min mammas tvillingbror som dog 14 år gammal i brusten blindtarm, mina morföräldrar och min mamma och pappa. De minnen som dessa platser väcker har jag skrivit om i min e-bok Det enda nödvändiga.

För två år sedan när min mamma hade gått bort fick jag en inbjudan till alla själars dag i Högalidskyrkan. På trappan nedanför altaret hade man tänt ett ljus för varje avliden. Det var många i en så stor församling, över trehundra. Man läste ur Bo Setterlinds dikt, där han tänker sig döden som en såningsman som tar upp honom i sin korg. Den tycker nog många är fin och trösterik.

Prästen var annars inne på samma tankegångar som Modéus. Han sade att vi människor dör två gånger. Den andra gången är när ingen minns oss mer. Vem kommer att minnas mamma längst? undrade jag. Om man ser logiskt på det skulle det vara barnbarnet Jakob som är den yngsta nu levande som känt henne. Han grät och saknade mormor när hon hade gått bort, men just för att han är så ung kommer han kanske att glömma henne först. Eller så kommer hon fram i någon glimt ur minnet ibland. Men det är inte heller säkert att det är han som finns kvar längst av barnbarnen.

Foton och nedskrivna hågkomster kan bevaras för dem som inte själva träffat henne, men det är en annan sak än ett levande minne.