29 november 2012

Vi får ett kvitto (Felicia Feldt, Felicia försvann)

Förra året kom Felicia Feldt ut med en bok om sin mor Anna Wahlgren: Felicia försvann. När jag fick syn på den i Pocketshop kostade jag på mig att köpa den.

Hur var det att vara dotter till den berömda niobarnsmamma och egensinniga uppfostringspedagog som var i ropet på 80-talet? Det var inte roligt - för att använda ett understatement. Modern var en promiskuös alkoholist om det stämmer det som sägs. Och skildringen är faktiskt trovärdig.

På Facebook får Felicia veta att en workshop med hennes mamma gör underverk med trötta och osäkra mammor. "Jag är mamma, trött och osäker och jag gick under. På grund av samma mamma. När blev världen så skruvad?"

Boken är tillägnad fadern som försvann, som inte krävde sin rätt eller vad det nu handlade om. Långt fram i tiden får längtan ett lyckligt slut.

Felicia försvann har det självupplevdas kraft, men allt återberättas fragmentariskt och tidsmässigt huller om buller. Jag ser ingen strukturerande eller betydelsebärande ordning. Ett kronologiskt förlopp hade nog varit mer produktivt. Felicia har gått många år i terapi. Kanske är styckena hämtade därifrån.

Hennes vuxna sönderhackade liv med flera partners, skilsmässor och vårdnadstvister är mindre intressant att följa än barndomens. Det framstår mer som ett kvitto på hur det blir när man vuxit upp i en obeständig tillvaro med en oberäknelig mor. Saker går igen. Felicias egen son väljer att bo hos sin far.

På slutet iscensätter Felicia sin mors begravning. Chockerande kanske. Men det framstår mer som en önskan att rannsaka de egna känslorna än en vilja att döda.

Nej, det är ingen effektivt berättad skildring som görs gällande i omslagets citat från Aftonbladet. Boken är inte heller oavbrutet fängslande som man saxat ur Dagens Nyheter. Vad fick jag ut av min läsning? Ingenting. Förutom att jag stillade min nyfikenhet på en bok som det var mycket tal om ett tag. Det kan ni också göra för en billig penning. Därför besparar jag er detaljerna.

Cecilia Verdinelli i Göteborgs-Posten gör en intressant genomgång av det svar Anna Wahlgren ger i Sanning eller konsekvens. Men den boken tänker jag inte läsa. Jag har fått nog av deras slagsmål om sanningen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar