29 mars 2012

Palmsöndag och skärtorsdag

Den vecka som leder fram till palmsöndagen, som infaller nu på söndag, brukar kallas för passionsveckan. Efter den kommer stora veckan eller stilla veckan som vi säger i svensk tradition. Den leder fram till påsken, den största av kristna högtider. Då firar vi Jesus seger över döden.

Det är kärnan i den kristna tron, det som vi återkommer till vid mässan varje söndag. Det ryska ordet för söndag betyder uppståndelse. Det är ett vackert ord, tycker jag: voskresenie.

I ortodox tradition spelar också lördagen som föregår palmsöndagen en viktig roll. Den bär namnet Lasaroslördagen. Jesus uppväcker Marta och Marias bror från de döda. Marta kan framstå som mindre andlig än sin syster, men när brodern dött stannade Maria hemma. Det var Marta som mötte Jesus och bekände sin tro på honom som Guds son (Johannes 11 kap).

I berättelsen om Lasaros föregrips Jesus egen uppståndelse från de döda. Den kan också läsas som en allegori över människans andliga uppståndelse. Jesus vill uppenbara sig för oss och ge oss nytt liv.

Jesus intåg i Jerusalem finns med både första advent och i palmsöndagens gudstjänst. I advent förebådas hans återkomst som konung. På palmsöndagen finns allvaret i bakgrunden. Jesus kommer för att förnedras och dö på ett kors. Palmsöndagen har fått sitt namn av att folket skar kvistar från träden och lade framför honom när han red in i staden. Och palmen är symbolen för seger.

I Svenska kyrkan används ofta sälg- eller videkvistar som välsignas av prästen och delas ut till församlingen. Några av kvistarna sparas till fastetidens början nästa år, då de bränns till aska. Med den askan tecknas korset på våra pannor på askonsdagen.

I kyrkan i Betfage finns en sten, en sådan som den stiger upp på som ska rida på en åsna. Kan det vara stenen Jesus använde när han som den lidande tjänaren ödmjuk trädde in i Jerusalem?

I den gammaltestamentliga läsningen på skärtorsdagen skildras Herrens påsk. Det är den natt då allt förstfött i landet ska dödas, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar ska drabbas av Herrens dom. Men blodet på husen där judarna bor ska vara ett tecken. De ska skonas. Det är riktigt svårsmält, för att inte säga oacceptabelt. I dag sägs judarna försöka skapa jämvikt i skulden genom att låta förstfödda - inte små hoppas jag - fasta några dagar före påsk. Men, nej, inga förklaringar lindrar eller rättfärdigar. Det verkar de flesta vara överens om i bibelgruppen.

Skärtorsdagen har fått sitt namn efter verbet skära som är ett gammalt svenskt ord för rena. Under fastan renar vi oss för att vara redo att ta emot nattvarden den dag då den instiftades. Som sakrament förkunnar eukaristin inkarnationen. Gud blir kött, och materien laddas med nåd som Peter Halldorf skriver i Heligt år. Ett sakrament är fysiskt för att Jesus är fysisk. Det består av en handling. Jesus ger vid den sista måltiden sina lärjungar en handling att samlas kring till dess att han kommer åter, inte ett föremål eller en idé. Halldorf menar att en kyrka utan sakrament riskerar att reducera evangeliet till andlig underhållning. Man kunde lika gärna gå på bio. I djupaste mening är det nattvarden som konstituerar den kristna kyrkan.

Inför måltiden tvättar Jesus sina lärjungars fötter. Han vänder på perspektivet. Gud har stigit ned för att tjäna, inte för att härska. Fottvagningen har en plats i skärtorsdagsmässan. För några år sedan såg jag prästerna tvätta korgossarnas fötter i Notre Dame i Paris. I Högalidskyrkan får vem som helst komma fram och få sina fötter tvättade.

Gudstjänsten avslutas med att altaret kläds av. Ljusen släcks och bärs ut tillsammans med altardukar och kärl. Det nakna altaret blir till en bild av den utblottade Kristus. Skärtorsdagens mässa är tung av symbolik som gör starkt intryck på den som deltar.

Vi står inför förräderiets natt. "Fallet Judas är så förfärande och gåtfullt att vi gör klokt i att avhålla oss från att spekulera i det." Så skriver Halldorf. Men det vill vi inte avhålla oss från i min studiegrupp. Judas är ett redskap. Det som ska ske måste ske. Man kan till och med se honom som ett offer, tycker jag. "Människosonen går bort, som det står skrivet om honom, men ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd!" säger Jesus.

Varför Judas? Han var kanske lätt att lägga beslag på för dem som ville åt Jesus. Kanske var han besviken på hur saker och ting hade utvecklats. Kanske hade han andra anspråk än sin mästare. Efteråt ångrar han sig. Han dömer sig själv så hårt att han måste ta sitt liv. Skulle han inte ha kunnat komma tillbaka?

Petrus kommer tillbaka. Petrus förnekar tre gånger att han är med Jesus. Honom är det lättare att förstå. Det var direkt farligt. Han kunde också bli dödad. Hur många av oss skulle våga säga sanningen då? Judas gärning är mer aktivt ond.

När Jesus i Markus 14:12-26 säger att en av lärjungarna kommer att förråda honom frågar den ene efter den andre: "Det är väl inte jag?". Kanske kan vi känna igen oss i dem och Judas också, i rädslan att fatta ett ödesdigert beslut på felaktiga grunder.

Med Tomas tvivlaren har vi tre gestalter i Bibeln som vi kan spegla våra mänskliga svagheter i, trolösheten mot andra och mot oss själva, vår rädsla och vår tvekan.







24 mars 2012

Marta och Maria - bibelverser som provocerar

Om man ska försörja sig som litteraturforskare måste man förstås hela tiden ha projekt på gång. Redan innan jag var klar med Emmanuel Bove hade jag börjat skissa på något nytt. Det skulle handla om de bibliska systrarna Marta och Maria. I Lukas 10:38-42 kan vi läsa om dem:

Medan de var på väg gick han i en by, och en kvinna som hette Marta bjöd honom hem till sig. Hon hade en syster vid namn Maria, som satte sig vid Herrens fötter och lyssnade till hans ord. Men Marta tänkte på allt hon hade att ordna med. Hon kom och ställde sig framför Jesus och sade: ”Herre, bryr du dig inte om att min syster låter mig ensam ordna med allt? Säg åt henne att hjälpa till.” Herren svarade henne: ”Marta, Marta, du gör dig bekymmer och oroar dig för så mycket, fast bara en sak behövs. Maria har valt det som är bäst och det skall inte tas ifrån henne.”

Det var ord som provocerade mig starkt på ett personligt plan. Den drivkraften skulle jag använda mig av för att utreda motivet i ett litterärt sammanhang. Hur hade berättelsen om Marta och Maria tolkats i skönlitteraturen av olika författare under olika tidsperioder?

I den teologiska litteraturen har Origines (d.253/254) läsning blivit vägledande för senare uttolkare. För honom representerar Marta vita activa och Maria vita contemplativa. Den feministiska teologen Elisabeth Shüssler Fiorenza menar att man i de traditionella läsningarna har ställt kvinna mot kvinna och placerat henne i beroendeställning till en manlig auktoritet. I själva verket identifierar sig många kvinnor med Marta och reagerar mot att Jesus tar Marias parti. Det är den utåtriktade kvinnan i berättelsen som för sin egen talan som tystas till förmån för den underordnade Maria.

I Nordisk kvinnolitteraturhistoria står att läsa: ”Inga uttalanden av Jesus kan tolkas som att han ansåg kvinnorna underlägsna männen. Han undervisade Maria och sade att hon, i motsats till den tjänande Marta, hade valt den bästa delen”. I samma volym kan vi läsa att de kvinnliga psalmdiktarna på 1700-talet legitimerade sin verksamhet med den positiva tolkningen av Maria och andaktslivet i tidens så kallade kvinnospeglar, bland annat i Olof Kolmodins Biblisk Qwinno-Spegel (1750).

Det är intressant att det med en feministisk utgångspunkt är möjligt att ge företräde åt såväl Marta som Maria. När jag går igenom den svenska romanlitteraturen på 1800- och 1900-talen ser jag att författare som Fredrika Bremer, Hilda Sachs, Anna Lenah Elgström och Sara Lidman föredrar Marta och väljer att skildra en livsväg utifrån hennes exempel. Lidman tar i sin pjäs Marta, Marta (1970) parti för det arbetande folket i Martas gestalt. Hennes exempel visar att bibelstället även kan användas i ett klassperspektiv. Titeln är ett ironiskt lån från Jesus tillrättavisande av Marias syster, skriver Sara Lidman i ett brev till mig: Det är ju alltid ett klankande på ”folket” – det är så materialistiskt!

Hon berättar om en gammal kvinna på en gård i hennes hemby där predikanterna gärna bodde. Efter en ”dånande högmässa” över texten Marta och Maria hoppades de på en stärkande middag. Men den uteblev! Husmodern hittades instängd i kammaren begraven i postillan. Hon hade upptäckt att även hon hade en själ. ”Den far till helvetet om jag fortsätter att bekymra mej som förut om mat och sådana världsligheter! Nu ska jag ta tag i det enda nödvändiga!”

Sara Lidman skriver att i en trakt där de flesta var fattiga hörde Marta till de hemliga favoriterna. Maria var den ”själsfina”, den försörjda som inte betalade ”livets pris”.

Nu är det längesedan jag lade undan forskningsprojektet. Annat kom emellan. Det skulle vara roligt att få synpunkter eller förslag på läsning. Det ser jag fram emot!

22 mars 2012

Att skriva sig skuldfri (Emmanuel Bove, En vinterdagbok)

När jag skrev om Romain Gary hade jag jämfört Gros-Câlin med andra jag-romaner med liknande motivkrets. Då blev jag bekant med Emmanuel Boves debutroman Mes amis (Mina vänner). Den var från 1924, men hans författarskap hade nyupptäckts på 70-talet. Mes amis översattes till svenska av Katarina Frostensson och sattes upp på teaterscenen av Allan Edwall på Brunnsgatan 4. Den handlar liksom Gros-Câlin om en ensam man som söker kärleken i Paris och är inte utan humoristiska inslag. Titeln är ironisk. Huvudpersonen Victor Bâton har inga vänner, bara i sin fantasi.

Där hade jag en nisch. Jag hade funnit ett författarskap som höll på att tas fram ur gömmorna. Dessutom framställde baksidestexter och franska recensioner Bove som en modernist och föregångare till Beckett. Det kunde vara intressant att titta närmare på.

När jag hade läst igenom Emmanuel Boves verk, ett trettiotal romaner och novellsamlingar, visste jag inte vad jag skulle göra med honom. Min ansökan till Vetenskapsrådet hade varit indränkt i teorier och klurigheter, som sig bör, men jag tyckte inte längre att de var i paritet med hans författarskap. Han använde sig visserligen som modernisterna av fler sätt än intrigen för att strukturera sina romaner, och hans fokus på detaljer kunde ibland peka framåt mot den nya franska romanen. Men han var inte svårtillgänglig.  Ett tema framstod tvärtom mycket tydligt, och det var berättarens vilja att komma ifrån en skuld som hade med kvinnor att göra. Han skrev sig fri genom att framställa kvinnan som en obeständig och ond varelse. Hans äktenskapsroman Journal écrit en hiver (En vinterdagbok) fick mig att tänka på Strindbergs En dåres försvarstal som för övrigt först publicerats på franska med titeln Le plaidoyer d’un fou.

Detta mer eller mindre förtäckta kvinnohat skapade ett obehag hos mig, speciellt som det inte var tillräckligt raffinerat för att vara intressant. Jag tyckte att författarens ego lyste igenom alltför tydligt. Den litterära bearbetningen var inte alltid av hög kvalitet.

Min lösning blev att öppet värdera författarskapet i mitt post doc-arbete Identification et distance, Etude de trois romans d’Emmanuel Bove racontés à la première personne. Man är nog van vid att forskare som objekt väljer ett verk som tilltalar dem starkt. Här var jag lite udda. Men jag hade mina favoriter som Mina vänner och efterföljaren Armand.

Jag blev inbjuden till en Bove-konferens på universitet i Lille, där jag var den enda icke-franskspråkiga forskaren. Jag presenterade min kritiska läsning av Journal écrit en hiver. Jag menade att författarens identifikation med huvudpersonen påverkade gestaltningen negativt. Brott mot genrekrav och andra försummelser gjorde berättaren opålitlig. Det kändes lite djärvt, men mitt föredrag blev väl mottaget. 

Journal écrit en hiver kom på svenska under titeln En vinterdagbok 2008. Läs den och bilda er en egen uppfattning! Den finns med på Adlibris bokrea.


19 mars 2012

Ett litterärt lurendrejeri (Emile Ajar, Med livet framför sej)

I dag ska ni få en lite längre text att läsa. Jag vill gärna berätta om Romain Garys författarskap som är objektet för min doktorsavhandling. Gary är inte så känd i Sverige, vilket jag tycker är synd förstås. Det är ett lättillgängligt humoristiskt verk. De böcker som jag nämner nedan med svensk titel inom parentes är alla utgivna på svenska. Med livet framför sej kom i nyutgåva på Norstedts 2010 och finns i pocket att köpa för en billig penning.

Avhandlingsarbetet var lustfyllt. Det hade börjat med ett skratt. Min man Örjan var i Frankrike 1977 och blev rekommenderad att läsa en ny spännande författare, Emile Ajar. Debutboken hette Gros-Câlin. Det betyder ungefär Storkram och var det namn som berättaren M. Cousin gett den pytonorm han levde tillsammans med i en tvårummare i Paris. Det var en hejdlöst rolig roman med sina upptåg och sitt underfundiga språk. Ytterligare tre böcker i samma humoristiska stil kom i snabb takt. När jag hade lagt fram min C-uppsats frågade min handledare om jag skulle fortsätta att skriva om Ajar. Då svarade jag att det kanske inte var så lätt med ett så nytt och litet författarskap.

Några dagar efteråt stod det klart att det var den sen länge etablerade Romain Gary som använt sig av pseudonym för att villa bort kritikerna och få chansen att bli läst med nya ögon. Det franska litterära etablissemanget blev grundlurat. Gary hade sänt ut sin yngre släkting Paul Pavlowitch att spela rollen som den nya författaren. Själv var jag på Franska institutet i Stockholm i november 1978 då Pavlowitch läste ur L’angoisse du roi Salomon (Kung Salomos ångest) som snart skulle komma ut. Han vägrade att svara på personliga frågor och kedjerökte nervöst under hela tillställningen.

Avslöjandet kom efter att Gary den 2 december 1980 tagit livet av sig 66 år gammal. Han hade lagt sig på sängen i sin våning på rue du Bac i Paris, riktat pistolkolven mot gommen och tryckt av. Rädslan för ålderdomen och de allt mer komplicerade turerna i Ajar-affären hade tagit ut sitt pris. Han efterlämnade en liten skrift med titeln Vie et mort d’Emile Ajar (Emile Ajars liv och död) och slutade med att säga att äntligen hade han uttryckt sig fullständigt. 

Nu fick jag chansen till ett avhandlingsämne. Den enes död den andres bröd. Jag kunde helt enkelt jämföra Garys tidigare författarskap med stil och innehåll i de böcker han skrev under pseudonym.

La promesse de l’aube (Löfte i gryningen) hade han gett ut 1960. Titeln syftade dels på det löfte som han bara genom att komma till livet gett sin mor att bli något stort, dels den förväntan som moderskärleken gav honom om att få uppleva kärlek även i vuxen ålder. När jag 1987 hade publicerat en understreckare i Svenska Dagbladet om Gary blev jag uppringd av en dam som sa att hon var Brigitte, en av de åtrådda kvinnorna i självbiografin. Christel Kriland som hon hette bjöd hem mig, och jag förstod att Romain Gary i hög grad var levande i hennes minne.

Hon hade träffat honom på 30-talet när hon som ung journalist sändes till Frankrike för att skriva om en utställning. Christel var då gift med Lillebror Söderlundh. Men hennes väninna Sylvia som sällskapade med Garys bäste vän René presenterade Romain för henne. Han var vid den tiden juridikstudent. Vid en tentamen hade han en Dalahäst som maskot, berättade hon för mig. Han hade börjat skriva skönlitterärt och lät henne få det första romanmanuskriptet som förblev opublicerat. Jag fick läsa det, och det blev värdefullt för min analys.

Sylvia, som var silversmed, och hennes man doktor René Agid kom att leva i ett långt och stabilt äktenskap. Gary tog ofta sin tillflykt till dem. De var med sitt präktiga borgerliga liv en fast punkt för honom som var mer äventyrlig. Hans biografi var imponerande. Han uppfyllde med råge moderns förväntningar. Han blev krigshjälte under befrielsen av Europa, diplomat efter kriget, var verksam i Hollywood en period och blev tilldelad Goncourtpriset två gånger. Det var emot reglerna, men juryn visste inte att Gary inte bara var upphovsman till Les racines du ciel (Himlens rötter) som fått priset 1956 utan också till La vie devant soi (Med livet framför sej) 1975. Så blev det möjligt – den enda gången i historien.

Christels och Romains historia blev kort. Hon hade inte orkat med honom i längden, anförtrodde hon mig. Han hade en glupande erotisk aptit – livet ut framstår det som när man läser Myriam Anissimovs gedigna biografi, Romain Gary, le caméléon. Jag fick för övrigt glädjen att bidra något till hennes bok genom att översätta till franska den omfattande korrespondensen mellan Sylvia och hennes svenska väninna. I så gott som varje brev nämns Gary, så också i ett brev som Christel fått just den dag jag hälsade på henne i Saltsjöbaden.

Jag fick tillstånd av Garys son att läsa ett alternativt slutkapitel till Gros-Câlin som förlaget inte velat ha med – det hade inte författaren kunnat argumentera emot eftersom han höll sig undan. Diego Gary var en vacker ung man som tog emot mig på rue du Bac, men ack så olycklig. Året innan fadern dog hade modern, skådespelerskan Jean Seaberg tagit sitt liv. Vilket öde för en son!

Den 7 maj 1994 försvarade jag min avhandling L’utopie et l’ironie, Etude sur Gros-Câlin et sa place dans l’oeuvre de Romain Gary. Resultatet som jag kommit fram till var att flera av Garys tidigare teman fanns kvar hos Ajar, kärleken, livsångesten och konsten kontra verkligheten, men de gestaltades på ett vardagligare plan. Tillsammans med den uppskruvade humorn gjorde det att stilen blev mer träffande och effektiv i sitt ofta satiriska uppsåt.

I Gros-Câlin var förvandlingen och pånyttfödelsen centrala motiv. Gary hade träffat och blivit starkt berörd av paleontologen och jesuiten Pierre Teilhard de Chardin. Denne hade sammanlikat sin forskning och sin kristna tro till en vision om ett universum som växer och utvecklas till fullkomning. Ormen Gros-Câlin hoppades på något mer genomgripande än att ömsa skinn. För att göra omslaget till avhandlingen tog jag min svärmor till hjälp. Hon fick teckna en pytonorm med guldstjärna på huvudet.

17 mars 2012

Instängd utan utväg (Hedda Gabler)

På Dramatens stora scen spelas nu Hedda Gabler, en av Ibsens pjäser om en kvinna i bur. Det är ett kammarspel med sex roller. Hedda är nygift med Jörgen Tesman som förväntas få en professur. Det är något som det äkta paret har tagit ut i förskott genom att köpa en flott villa - kan man ana, den syns inte - med benäget bistånd av en av hans fastrar.

Lehna Edwalls scenografi är på samma gång sparsmakad och överdådig. Den består av ett stort vardagsrum möblerat med ett antal vulgära ceriseröda soffor och några stora blomvaser. Kanten av scenen är en terrass som avskärmas från rummet med en heltäckande glasvägg.

Så dyker på välkänt manér en person från det förgångna upp. Det är Eilert Lövborg som varit nära vän med hustrun och som nu visar sig utgöra en farlig konkurrent till maken inom den akademiska världen. Han fungerar som katalysator för en laddad intrig med dramatisk utgång.

Vi är inte i ett genomfört sent 1800-tal. Tesman har manchesterkostym, och Eilert ser ut som en intellektuell kan göra i dag. Men han har portföljen full med papper skrivna för hand i stället för en dator. Uppdateringen av pjäsen går inte att göra konsekvent just på grund av den händelse som utgör navet i handlingen.

Fastern är gammalmodigt klädd. Thea, en vän som biträder Eilert i hans arbete, går i mjukisplagg: svart kjol och jumper. Advokat Franck som rör sig fritt i huset har något allmänt kostymaktigt på sig.

Maria Bonnevies Hedda gör effektfull entré iförd långkjol och en hård torso på överkroppen. Så är hon också generalsdotter. Hon förvarar två pistoler i en låda som hon tar fram emellanåt - en farlig lek!

Jag undrar alltid vad moderniseringar ska vara till för. Om en pjäs är klassisk kan den tala till oss från sin egen tid. Tyvärr jämför jag med en traditionell uppsättning som gick på tv 1993 med Lena Endre i huvudrollen. Den var suverän. Där hade Hedda en hårt snörd klänning, och männen var stiliga i kostym. Hennes strama neurotiska spel imponerade.

Maria Bonnevie gör inte dåligt ifrån sig, men hon gör det inte heller till en komplicerad roll. Det gäller att skrika att det är såååå tråkigt och springa runt i ångest med en pistol i högsta grepp.

Vad är då aktuellt och allmängiltigt med en pjäs som Hedda Gabler? Det är klart att det är instängdheten, följderna av att ha gjort ett felaktigt val och inte hitta någon utväg. Till Heddas öde hör också att inte bli tagen i anspråk. Hon vet vad hon inte vill men har annars vare sig mål eller riktning. Ett så meningslöst liv är en tragedi i alla tider.

15 mars 2012

Brödunder och bebådelse

När Jesus i Matteus fjärde kapitel frestas av djävulen att förvandla stenar till bröd står han emot. Det är inte en magiker han vill vara. I Johannesevangeliet kapitel 6:1-15 följer tusentals människor Jesus som sett att han kan bota sjuka. Han vill ge dem att äta. Lärjungen Andreas visar då på en pojke som har fem kornbröd och två fiskar. Jesus samlar folket i gräset och delar ut till dem som ligger där. Alla blir mätta, och det blir över. Här använder sig Jesus av människor för att dela ut bröd på en mer vardaglig nivå. Längre fram i kapitlet säger han att han är livets bröd. Där beskrivs nattvarden och dess betydelse.

Peter Halldorf skriver i Heligt år att Midfastosöndagen är en rastplats mitt i den intensiva fastetiden. Från vår egen kamp riktas fokus mot honom som fullgör vad vi inte förmår. Fredrik Modéus, präst i Svenska kyrkan, följer i sin bok Konturer av tro (Verbum) kyrkoåret med anknytning till sitt eget liv. Han känner igen sig i längtan efter under. Han ber Gud lägga i honom ett aldrig så litet löfte om att han finns. Men i nattvarden har vi redan det yttre tecknet på en försoning som alltid gäller. Samtidigt är brödsbrytelsen en uppmaning till solidaritet. Samhällets resurser ska räcka till alla.

Mitt under fastetiden firas Jungfru Marie bebådelsedag. Det beror naturligtvis på att det är nio månader till jul då Jesusbarnet ska födas. I år tränger denna dag undan femte söndagen i fastan. Den violetta liturgiska färgen byts ut mot den vita.

Maria är både Gudabärerska och Gudaföderska. Därmed har festdagen två aspekter, skriver Halldorf. Den ena är vår vördnad för Guds moder. Hon är välsignad och benådad mer än andra kvinnor. Den andra sidan gäller oss andra genom att Jesus andligen tar sin boning i oss för att födas genom oss.

Halldorf menar att i varje kristens liv sker bebådelser, ögonblick när Herren uppenbarar sig för oss och låter oss känna hans vilja. Det blir utgångspunkten för ett samtal i samtalet i vår bibelgrupp. En modig kvinna frågar oss andra hur vi upplever Gud. Själv känner hon inte det himlastormande som hon vill eller tror att man ska känna. Det handlar mer om trygghet. Någon uttrycker en stark kärlek till Gud. De flesta är tysta. Jag säger något lamt om att det är väl olika för alla och att det beror på var i livet eller processen man befinner sig. Jag skulle ha sagt att när jag var sjuk ropade jag: Herre min Gud, hjälp! Nu när jag är frisk och kan känna glädje är det lätt att ropa: Tack Jesus! Det är min relation till det gudomliga.

Jag har svårt att bekänna min tro inför mig själv eller andra.  Jag har tidigare sagt att jag tar nattvarden. Jag svarar med en troshandling i stället för med ord. Så bekräftande då att läsa de två sista meningarna i Halldorfs bok: "Vi firar inte eukaristin för att vi är kristna. Vi är kristna för att vi firar eukaristin". Nu för tiden lägger jag till att tron är ett frö som gror i mitt hjärta.

Modéus skriver om sitt förhållande till trosbekännelsen. Ibland känner han sig infångad i dess "vi". Han känner att kollektivets snara läggs runt hans hals. Ibland känns det lättare, som en inbjudan att vara med. Ingen kontrollerar om han tror på alltsammans. Han blir i stället nyfiken på det som har hållit länge och vill upptäcka mer.

Att så många saknar Bibeln och liturgin som referenspunkt kommer vi också in på. När det gäller bebådelsen blir jungfrufödseln ofta förlöjligad, men en kvinna säger att hon tror på den. Hon menar att för Gud är inget omöjligt. Själv vet jag inte hur viktigt det är att tro bokstavligt. Men jag tycker att det är tråkigt att det kristna språket inte delas av fler. Det ska förstås inte användas så det krymper och stänger in. För mig berikar det tanken, ger den stadga och en ny dimension. Läs Sara Lidman och Vibeke Olsson så förstår ni vad jag menar!

12 mars 2012

Brutalnära kärleksdrama (Wuthering Heights)

Vi kommer direkt in i en dånande storm. Grenar piskar mot rutan. Heathcliff ligger på golvet och kastar sig fram och tillbaka av förtvivlan. Han reser sig och bankar sitt huvud i väggen. En återblick: Han och Catherine står på en höjd ute på heden. Blåsten viner i våra öron. Kameran ligger dogmanära. Vi är där i Andrea Arnolds Wuthering Heights.

Emily Brontë skrev sin roman (sv. Svindlande höjder) 1847 på en prästgård i the Lake District. Det omgivande landskapet var uppenbarligen en stark inspirationskälla. Det är kargt hemma hos familjen Earnshaw. Modern är död. Fadern vill vara en god kristen men framstår som hård och nyckfull. En dag tar han med sig hem en ung mörk pojke som han hittat på gatan. Catherine och nykomlingen Heathcliff, som döps mot sin vilja, finner varandra i en först nästan ordlös gemenskap. De springer runt på myren och mular varandra med lera. En erotisk underton finns i de halvstora barnens lekar.

Styvbrodern Hindley är inte lika välkomnande. Han misshandlar Heathcliff svårt och skäller honom för nigger. Med sin grymhet bryter Hindley ner Heathcliff till den grad att Catherine inte kan gifta sig med honom. Hon säger att det skulle vara nedgraderande, fast hon känner i sitt hjärta att det är fel.

Brontë förefaller ha tänkt sig Heathcliff som zigenare, men Arnold har besatt rollen med en svart man. Det var viktigt för henne att tydliggöra utanförskapet, säger hon i en intervju i SvD. James Howson hittade hon via arbetsförmedlingen. Själv tycker jag att den unge Heathcliff, Solomon Glave är mer uttrycksfull trots färre ord. Men det är svårt att säga något om skådespelarna. Det är nästan så att det inte är deras film utan naturens.

Regissören spenderar en förmögenhet på fotoböcker. Det har gett resultat. Hennes fotograf Robbie Ryan skapar vidunderliga scenerier av det gråa, regniga landskapet. Vi får någon enstaka nära-solen-upplevelse. Annars är det mulet, störtregnar eller åskar. Närbilder finns det också gott om på fåglar, fjärilar och insekter. Hur dessa korresponderar med storyn är inte helt lätt att förstå utom när symboliken blir övertydlig med en fågel i bur då Catherine gift sig med grannen Edgar. Småkrypen utgör också enligt Arnold spontana händelser i naturen som hon vill lämna utrymme för.

Jag har haft svårt att ta till mig Brontës roman och tänkte att det kanske var lättare på film. Både ja och nej. Berättelsen som sträcker sig över flera generationer och förvirrar med släktingar som har samma namn har i filmen kokats ner till ett intimare spel. Det gör det lättare att hänga med. Jag känner också mer sympati med de unga huvudpersonerna i filmen. Däremot kvarstår deras passion som vuxna som alltför melodramatisk. Det är en kärlek som brinner och förtär ända in i döden. I slutscenerna kan jag inte se annat än rent vansinne.



9 mars 2012

Kaka från skolköket i Ljusdal



Bakverk är också kultur. Jag är ganska stolt över min Toscakaka. Jag har inte bakat en sån sen jag gick i skolköket på Stenhamre i Ljusdal.

Min lärare hette Charlotta. Hon var sträng. Första dagen fick jag en tillrättavisning. Jag pratade med min kompis Anita när Charlotta visade något så viktigt som hur man sätter på spisen. Som straff fick jag gå och handla ingredienser. Det kunde jag väl stå ut med. En annan gång sa hon åt mig att jag hade tagit för mycket vatten till morotssköljningen. Leif fick en utskällning för att han tappade plåten när han brände sig. Jag bränner mig aldrig, sa Charlotta. Han fick sätta in smulorna och grädda dem färdigt.

Men vi lärde oss matnyttiga saker - förlåt skämtet. Vi fick lära oss att tvätta ylle för hand, och det är inget att skoja om. Jag har krympt en fin Shetlandströja i tvättmaskin från vuxen- till barnstorlek.

Ha nu en trevlig helg med eller utan bak och byk!

Ett motionstips som är lätt att följa om man bor i innerstan är att gå till en bio på lagom avstånd. Min favorit Victoria ligger precis en halvtimmes promenad från mig. Jag såg Wuthering Heights i dag. Om ni har lite tålamod får ni läsa vad jag tyckte om den.

8 mars 2012

Glasklar tyska (Ferdinand von Schirach, Verbrechen, sv. Brott)

Två av Ferdinand von Schirachs böcker, Verbrechen och Schuld, kom i höstas ut på svenska under titlarna Brott och Skuld. Författaren är en känd brottmålsadvokat som är verksam i Berlin. Verbrechen var hans debut 2009.

Ibland vill man pröva sina vingar. Jag blev intresserad när jag läste recensionen i Svenska Dagbladet men tänkte: Ska jag inte försöka med originalspråket? Hos Adlibris är det lätt att beställa även utländska böcker. Jag skickade efter Verbrechen.

Det är inte många titlar jag läst på tyska. Jag kan inte komma på någon förutom de vetenskapliga verk jag läste på doktorandutbildningen. I botten har jag min gymnasietyska med en visserligen mycket bra lärare på Stenhamre i Ljusdal.

Det gick fint, men det får nog sägas vara författarens förtjänst. Språket är klart och berättarekonomin god. Det är som när man som nybörjare på universitetet får läsa Etranger (Främlingen) av Albert Camus. De målar båda med enkla penseldrag utan komplicerad meningsbyggnad.

Von Schirachs böcker är novellsamlingar. Inte mer än tio sidor behöver han för att beskriva ett autentiskt rättsfall han varit inblandad i och samtidigt gestalta ett riktigt fascinerande människoöde. Det ligger nära till hands att använda klyschan att verkligheten överträffar dikten, så det gör jag här.

Han kan visa otäckt nära, steg för steg hur en människa blir besatt av något. En sådan person med psykisk ohälsa blir lätt misstänkt om ett brott begås eller antas ha begåtts i hans närhet. Då finns risk för att en oskyldig blir frihetsberövad.

Författaren noterar med sympati sina kollegers våndor. Det kan handla om en ung oerfaren häktningsdomare eller om en åklagare. Han skriver att ibland är det lättare att vara advokat än åklagare. Advokatens uppgift är att ta klientens parti. Åklagaren måste stå neutral. Så kanske vi i allmänhet inte brukar se det, men det borde vara likadant i Sverige. Någon jurist får rätta mig om jag har fel.

En annan sida av myntet är när en person som lever ett oklanderligt liv och verkar högst normal går över gränsen och blir mördare. Det kan vara ett utlopp för en inre spänning som byggts upp under lång tid eller en reaktion på en tillfällig kränkning. I de fall som återges av von Schirach sympatiserar jag med mördaren. Tänkvärt.

Vare sig ni läser på tyska eller svenska: Skaffa er denna bok! Redan den första novellen slår er med häpnad. Sedan är ni fast.






6 mars 2012

Lösliga hågkomster (Torgny Lindgren, Minnen)

Torgny Lindgrens förläggare vill att han ska skriva ned sina minnen. Jag har inga minnen, säger han. Det har alla, säger de. Ungefär så börjar hans senaste bok Minnen.

Visst kommer han ihåg saker, men vilka källorna är och hur tillförlitliga de är kan man undra. En Isak berättar om sin familj, hur de samlade på sig skulder hos handlaren och att denne såg till att få dem vräkta. Borgenären fortsatte att komma på söndagarna när de inte hade något kvar för att påminna om summorna de inte hade betalt. Till ingen nytta. Honom kunde de aldrig genomskåda eller tolka. Det var som Ormens väg på hälleberget. Det känner vi igen som en tidig bok av Torgny Lindgren, en stark berättelse om skuld och utsatthet skriven på bibelsprängd västerbottniska. Är Isak en verklig förlaga som framträder i sin fulla rätt, eller är minnet skapat ur romanen?

Han samtalar också med en tjeckisk författarvän om Thomas Mann. Vännen vet vad som hänt vid den store diktarens begravning. Han återger en absurd dialog mellan sonen Golo Mann och en sovjetisk funktionär som kommit för att hylla. Det blir en grotesk historia, helt galen.

"Mitt liv har inte varit en roman, utan en novellsamling" säger Lindgren till den förläggare som får ta emot manuskriptet. Det kan vi hålla med om när det presenteras som det gör i Minnen. Men det är ett val. Han har avstått från att skriva en sammanhängande självbiografi. Han har inte velat skapa mening.

Torgny Lindgren är skrönornas man. Han hade kunnat om han hade velat. Kanske värnar han om sanningen. Det hade jag inte trott om honom. Efter den här läsningen framstår saken i ett annat skimmer.

Minnen kan framstå som en lekfull bagatell. Men det är stora ämnen som behandlas med skenbar lätthet: äkthet och bedrägeri, dåtid och framtid. Döden upptar sin rättmätiga plats. Det finns något framför det som varit.

5 mars 2012

Alla tiders solidaritet (Mannen från Le Havre)

Mannen från Le Havre har nu hamnat i en liten salong på Grand. Den ska gå ett par veckor till. Så det gäller att passa på.

Kameran fångar in udda existenser i den franska hamnstaden. Deras miljö är järnvägsstationen, trånga bakgator med enkla barer, små speceributiker och slitna bostäder. Det är goda människor. När någon behöver hjälp ställer de upp solidariskt.

Vi placeras i nutid med flyktingar i containrar. Men gamla bilmodeller och schabloner som en kommissarie i trenchcoat ger filmen ett nostalgiskt skimmer. Kanske är det en blinkning till le film noir. Måhända vill regissören antyda att det fanns mer av civilkurage förr.

Eftersom något så behjärtansvärt sätts i centrum som en ung pojke på väg till sin mamma i London sympatiserar biobesökaren utan vidare med olagliga handlingar. Vad skulle vi annars göra?

Det dricks otaliga glas vitt vin, rött vin och calvados. Och cigaretten sitter i allas mungipor. Replikerna är hårdkokta, ibland absurda. Det är Kaurismäki men mindre misär och mer realism än i Mannen utan minne.

Slutet är ett sådant som man får diskutera med sina vänner. Man leds att tro något. Så vänder berättelsen blad. Eller gör den inte? I alla fall blommar ett körsbärsträd.

4 mars 2012

Kulturlördag

Anne-Charlotte och Christine
Min man och jag blev inbjudna till vernisssage. En vän till en vän ställer ut på Galleri Ängel på Västerlånggatan 65. Christine Göhlner-Gunnarsson visar sina naivistiska detaljrika målningar från Gamla Stan i Stockholm. Ett par fina akvareller från Västkusten har hon också i bagaget. Gamla Göteborg är annars ett favoritmotiv. Hennes populära Göteborgsbricka lades beslag på av göteborgare som var på besök i huvudstaden.

Utställningen ingår i Konststafetten och pågår till 9 mars. Mer om Christine kan ni läsa på www.goteborgskatten.se

En annan utställare är Helena Lunding Hultqvist. Gamla lador i Norrland är hennes passion. De har placerats hårt stiliserade - hon är grafisk formgivare också - mot en en himmel av mjukt upplöst blå akvarell. Effektfullt och vackert. Ladorna och annat kan ni se på www.helenalunding.com

*

På kvällen var det dags för min julklapp. I Konserthuset uppträdde Amadou och Mariam, två musiker från Mali som gjort succé både i Afrika och Europa. Stora salen var utsåld sedan en vecka tillbaka. Amadou och Mariam spelade och sjöng med hårt tryck. Rytmen var stark men enformig, tyckte jag. Fast jag kunde inte låta bli att ställa mig upp och gunga med som så många andra. Sousou och Maher från Stockholm och Dakar öppnade. De hade mer varierad spelstil med mjukare inslag. Jag hade lättare att ta dem till mig.

http://youtu.be/WDYB23GOdr0 (Sousou och Maher)

http://youtu.be/lPlKzOGH2MY  (Amadou och Mariam)









2 mars 2012

Kristen arbetarförfattare (Vibeke Olsson)

Det finns olika sätt att bli bekant med en bok och ett författarskap. För ganska många år sedan när jag också var med i en studiecirkel i Högalids församling blev vi rekommenderade att läsa Vibeke Olssons Hedningarnas förgård. Jag blev imponerad av hennes förmåga att skildra vardagslivet i antikens Rom och sätta sig in i känslor och tankar hos människor som levde för så länge sedan. I centrum står slavinnan Callistrate som föder en handikappad dotter, Sabina. Med bara en fungerande arm skulle ett barn egentligen inte få leva, men en kristen slavägare räddar mor och dotter. Boken ingår i en svit av fyra. De följande är Kvarnen och korset, Sabina och Sabina och Alexander.

Jag håller nu på och läser den andra volymen. Callistrate har avsagt sig sin kristna tro under tortyren i fängelset. Hon lever i en slavkasern med mannen Eunicius som är kvarndragare och tre barn av åtta som hon fått behålla. Hon sliter hårt med att skura och byka. Sabina arbetar i ett bageri fast hon bara är ett barn. Det är viktigt för Callistrate att dottern är arbetsduglig. För en slav är det avgörande. Hon har med hårdhet tränat henne sedan hon var mycket liten.

En  kväll när Callistrate arbetar i tvättstugan tränger genom väggen välkända ord: Tag och ät, detta är min kropp. Hon hör kvinnor be med mumlande röster. Det gör ont i henne. Hon känner sig ensam och övergiven. Nu är hon avfälling, men efter att ha åhört denna hemliga gudtjänst kan hon inte släppa tanken på Kristus. Hon är övertygad om att det är han som bevarar Sabina.

Några år senare säger en vän till mig att jag måste läsa Molnfri bombnatt. Det är en stark roman om en äldre kvinna som på sin gata i Stockholm hör skinnskallar dra förbi. De ropar Sieg heil, och hon påminns om andra världskriget i sitt hemland Tyskland då hon älskade en SS-man. Vibeke Olsson ansluter här till ämnet för sin debut som 18-åring, Ulrike och kriget.

För ett par år sen letade jag på måfå i bokhandelns hyllor. Det var ett tag sedan jag läst något som fängslade mig, och jag var utan uppslag. Då fick jag syn på Sågverksungen av Vibeke Olsson. Författarnamnet borgade för god läsning. Och när jag såg att den handlade om Svartvik och storstrejken i Sundsvall 1879 blev jag riktigt intresserad. Min farfar och hans far liksom min farmors far var sågverksarbetare. Min farfar pensionerades från Karlsvik innan den sågen lades ner som den sista på Alnön.

Sågverksungen har fått två uppföljare, Bricken på Svartvik och Sågspån och eld. En fjärde volym är på gång, enligt förlaget. Men när den kommer ut beror på hur lång tid författarens forskning tar. Jag förstår att hon går grundligt till väga. På telefon gav hon mig tips om böcker som getts ut av Sågverksfolket på Alnön. Jag lånade på Stadsbiblioteket och hittade foton både på farfar Alfred och gammelmorfar Frans.

Min farfars föräldrar kom över Bottenviken från svensk-Finland. Brickens föräldrar sökte sig söderut till kusten från Norrlands inland. Sågverken ropade efter arbetskraft. Det blev deras räddning efter storsvagåren då de fått begrava barn som dött av hunger.

Arbetarna vinner inte annat på strejken än att de visat inför sig själva och andra att de kan hålla samman. Men det är viktigt nog för rörelsens fortsatta utveckling. En annan gemenskap av betydelse är frikyrkan. Där stöttar man varandra i kampen mot spriten som förstör familjer och får folk att mista jobbet. Att vara arbetsduglig och hålla det rent och snyggt omkring sig är en moral som gäller livet. En arbetsplatsolycka ställer det på sin spets för Bricken.

Både när det handlar om romare och om Svartviksbor finns hos Vibeke Olsson personerna nära, inte bara med sitt slit och sin oro - "man kan falla handlöst" - utan också med sin längtan, kärlek och glädje. Nåden finns, menar Bricken. Det svåra måste inte alltid ha sin gång.


1 mars 2012

Med tron mot det onda

Kommande söndag är andra söndagen i fastan. Temat för gudstjänsten är den kämpande tron.  I evangelietexten Matteus 15:21-28 möter Jesus en kanaaneisk kvinna. Hon ber honom att förbarma sig över henne. Hon har en dotter som plågas svårt av en demon. Men hon får inget svar. Lärjungarna ber Jesus att säga åt henne att gå sin väg och inte gå bakom dem och ropa. Då säger han: "Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk". Hon faller ned på knä framför Jesus och ber om hjälp. Han reagerar med orden: "Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna". "Nej, herre", svarar hon "men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord". Då sa Jesus till henne: "Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill". Från den stunden var hennes dotter frisk.

Det finns mycket att dryfta om den texten, vilket vi också gjorde i min bibelgrupp. En svår sak är det exkluderande inslaget. Kanaaneerna var ett ockuperat icke-israeliskt folk, och Jesus uppdrag var att rädda sina egna. Bara det! Vad händer med oss andra? kan man undra som Gardell i hans bok Om Jesus. Men mot slutet av sitt liv sänder Jesus ut lärjungarna för att frälsa all världens folk. Kanske han själv var inbegripen i en process, menar någon. Kanske inte allt stod klart för honom från början. Han anade nog att Gud ville rädda alla folk, men det skulle ske genom judarna först.

Den kanaaneiska kvinnan hörde troligen till dem som kallades otrogna, men hon hade modet att tränga sig fram. Först blir hon avvisad och blir till och med jämförd med en hund. Barnen står för Israels folk och hundarna för dem som är utanför. Men hon svarar fyndigt att hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord. En kvinna har vunnit en ordstrid med Jesus. Kan man säga att han provocerar fram hennes svar, att det är en sokratisk dialog där mästaren leder lärjungen, i det här fallet kvinnan, rätt?

Och vad tänker vi att tron är som gör att dottern blir frisk? Är den något som föds i modern? Ja, men hur kan den rädda dottern? Jesus måste väl göra under. Här som på andra ställen i Bibeln träffar han inte den person han botar.

Söndagens gammaltestamentliga text handlar om den berömda Jakobsbrottningen. Jakob slåss med Gud och ger sig inte förrän denne välsignat honom. Till den berättelsen är den kanaaneiska kvinnan en parallell. Det gäller att tjata på Gud och inte ge upp fastän han ibland verkar långt borta.

Tredje söndagen i fastan driver Jesus ut demoner (Lukas 11:14-26). I dag skulle vi säga att de som i Bibeln var besatta av demoner led av psykisk ohälsa. Men det kunde handla om andra sjukdomar också. Det speglar väl helt enkelt den tid Jesus levde i med en helt annan uppfattning om kroppen.

Demoner kan också stå för det onda som vill ta herraväldet i vårt medvetande. De knepiga orden om att en oren ande sjufaldigt kommer tillbaka om den finner det städat och snyggt tolkar vi som att det inte får vara tomt. Det gäller att bygga upp något gott som håller för nya angrepp.

En kvinna berättar att hos indianerna finns en myt om två vargar, en svart och en vit, som bor i människan och kämpar mot varandra. En liten pojke frågar medicinmannen vem som vinner. Den som du matar, blir svaret. Så bra och så tydligt! Det stämmer också med modern psykologi. När vi föder oss själva med positiva föreställningar löses de negativa upp i intet. Där kan den kristna tron vara till stor hjälp. Vi kan träna oss i tillit och segra över rädslan.