13 juli 2014

Utmanande ord i dagens predikan

Högalidskyrkan från mitt fönster
Jag är inte särskilt flitig att gå i kyrkan, fast man knappt kan ha närmare än jag. Varje dag har jag den mäktiga Högalidskyrkan framför mina ögon. Det är bara att bestämma sig att gå emellanåt. Ibland blir det på viktiga dagar som den absolut avgörande Påskdagen. Eller stämningsfulla dagar som Första advent. I dag är det den fjärde söndagen efter Trefaldighet. Trefaldighetstiden sträcker sig långt in på hösten. Det är söndagar som betonar livet i Kristi efterföljd. I dag är temat "Att inte döma".

Hur ser det ut en så omärkvärdig söndag mitt i sommaren? Det är förstås glest i bänkraderna. Men för den skull är det inte få människor där. Det är en stor kyrka att fylla ut. Och de som är där är troende. Så gott som alla går fram, deltar i församlingsgemenskapen och tar nattvarden.

Men tjänarna är få: den tjänstgörande prästen Anna-Lena Björk, organisten Anna-Lena Engström och två kyrkvärdar. Ingen kör är på plats i dag. Organisten sjunger en psalm i folkviseton ensam och a capella. Fint! Annars rör hon sig i det stora kyrkorummet, spelar först på piano, sedan på den lilla orgeln och sist på den stora på läktaren.

I år gäller tredje årgångens läsningar i "Den svenska evangelieboken" som finns att läsa efter psalmerna i Psalmboken. I Lukasevangeliet 6:36-42 finner vi de välkända orden: "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" Det kan nog inte gå en dag utan att vi dömer på något vis. Lätt att döma är det på nätet. Vi delar länkar och pekar ut andra som vi tycker har sagt något dumt. Och oj vad vi dömer i våra tankar. För att upphöja eller skydda oss själva tänker vi på andra som sämre i något avseende. Ett vapen mot detta ger oss prästen: ""Tänk att Gud bor i varje människa!" Vad provocerande! Vad svårt! Riktigt radikalt. Men varför inte försöka?

Något som jag personligen har svårt för är människor som skyller på andra. (Nu dömer jag, fast rätt!) Det är en särskild form av dömande som jag anser vara mycket ohederlig. Har vi fått bekymmer, har det gått dåligt för oss i något avseende, kanske vi fått bakslag i karriären eller i privatlivet, är det väl högst improduktivt att skylla på andra. Vad lär vi oss av det? Hur kan vi då gå vidare?

Prästen menade också att man förstås måste påtala fel ibland. Och fotbollsmatcher måste dömas - hon kunde förstås inte avhålla sig från att kommentera det aktuella läget med finalmatch i VM. Vi måste också ha domstolar. Och människor behöver få en dom ibland för att få ett avslut, för att kunna gå vidare.

Till er som tänker på religionen och också kristendomen som dömande vill jag avsluta med ett citat ur Nordisk kvinnolitteraturhistoria. "Inga uttalanden av Jesus kan tolkas som att han ansåg kvinnorna underlägsna männen." Nej, han sade till dem som ville stena en kvinna som begått äktenskapsbrott: "Den av er som är fri från synd skall kasta den första stenen på henne."

7 juni 2014

Några ord om pingsten




Utmed gatan i Grythyttan
Jag återanvänder här en del av det jag skrev om pingsten för två år sedan:

"Förra gången vi samlades i bibelgruppen talade vi om pingsten. Det är en större högtid i kyrkans historia än vi kanske har insett. Peter Halldorf hjälper oss att förstå i Heligt år. Enligt honom är det avgörande att se sambandet mellan mottagandet av Toran på Sinai och undret i Jerusalem då Jesus lärjungar uppfylldes av Anden. Lagens barn blir löftets barn. Ett nytt förbund sluts som inte är bokstav utan ande. Anden som har uppväckt Jesus från de döda bor nu i dem som tror. På så vis fullbordar pingsten påsken. Mellan Kristi himmelsfärd och pingst är lärjungarna ensamma innan Hjälparen kommer, Anden som Jesus lovat dem. Då föds den kristna kyrkan.

Dopet i den helige ande kan ske gradvis eller plötsligt och omvälvande, skriver Halldorf. Så kommer vi in på att det kan vara svårt att hålla fast vid tron. Den måste få vara en process. Vi närmar oss den och fjärmar oss den under olika perioder i livet. En destruktiv gudsbild kan också behöva omprövas.

Efter att vi en gång har valt den kristna vägen krävs träning. När vi har svårt att tro kan vi som Blaise Pascal råder oss härma de troende. Fredrik Modéus skriver också trösterikt i Konturer av tro att Anden inte är beroende av vår sinnesstämning: "Gud lovar sin närvaro till särskilda stunder och platser." Vi får sätta vår tillit till att Gud arbetar med oss i kyrkan.

Det är inte lätt att tro ensam. Vi är glada över vår gemenskap i gruppen under Gunnar Linds fromma och kunniga vägledning. Vi lär oss av Bibeln och prövar våra tankar mot varandra."

En fin pingstdag önskar jag er alla.

29 maj 2014

En prisad hemtjänst

Södermalmskyrkan, Götgatan, Stockholm

Mitt i Södermalms senaste nummer finns en insändare från en Eva som hyllar Södermalmskyrkans hemtjänst. Till henne kommer kvinnor från hela världen som talar svenska bra, är vänliga och duktiga i sitt arbete. De prackar inte heller på någon sin kristna tro, fast för Eva är den grunden positiv.

Min mamma fick hjälp av Södermalmskyrkans hemtjänst under sitt sista halvår i livet. Efter sin stroke kom hon inte att kunna gå mer, annat än under sin flitiga träning med gåstöd. Hon kom också att få upprepade lunginflammationer. Men hon var glad, tacksam och hoppfull. Hon hade en stark livsvilja.

Skötseln av hennes hem fick tas över av hemtjänsten. Biståndshandläggaren vi träffade på Dalens sjukhus visade mig en pärm med olika utförare. Vi började med att titta på dem som låg närmast mammas bostad, men jag hade ingen aning om kvaliteten. Handläggaren fick egentligen inte råda mig men kunde inte låta bli att säga att Södermalmskyrkans omsorg fungerade bra. Mamma accepterade förtjust. Min syster hade gift sig i kyrkan på Götgatan.

Den första som kom till henne från hemtjänsten var en ung man från Sri Lanka. Mamma och C fick mycket fin kontakt. Han hade haft ett hårt liv och bott på gatan innan han kom till Södermalmskyrkan. Han var nyfrälst och glad. C bad med mamma och läste ur Bibeln för henne. När hon hade kräkts en natt tröstade han henne och sa att nu är kroppen renad. Mamma å sin sida oroade sig för honom, att han arbetade för mycket och hoppades att hans mor skulle få stanna i Sverige.

Personalen i omsorgen tyckte det var speciellt att komma hem till henne. De kände sig sedda och upplyfta, fast det var hon som var sjuk. Hennes inre styrka och livsglädje smittade av sig. Man sjöng för henne och läste ur evangeliet. Flera ursäktade sig för sin dåliga svenska, men mamma gav dem komplimanger och uppskattning.

Jag tror inte att hemtjänsten hade talat om Gud och Jesus om inte mamma hade inbjudit till det. Hon var troende och medlem i Svenska kyrkan, i Högalids församling som jag. 

En dag hade hon följt med mig fram till nattvardsbordet. Hon hade förlorat sin tvillingbror när hon var 14 år. Han dog i brusten blindtarm. De hade läst tillsammans, men hon fick konfirmeras ensam. Sedan dess, under många år, hade hon inte vågat ta nattvarden. Det var ett betydande steg för henne, och hon kände stor befrielse efteråt. (Ur min e-bok Det enda nödvändiga)

26 maj 2014

Till minne av pappa

Vardagsbild: Pappa har kommit hem från jobbet 
på polisstationen i Ljusdal. Han dricker mjölk. I 
 mitt minne satt han med en cigarett. 
I dag den 26 maj 2014 är det fem år sedan pappa gick bort. Jag vill hylla honom med Erroll Garners "Misty" . Pappa älskade att lyssna på jazz. När han var ung på 40-talet var det inte så populärt hemma hos hans föräldrar. Han fick skruva ned volymen på lägsta och lägga örat intill radion.

Han spelade inga instrument men hade en fin taktkänsla. Pappa var en god dansör. Det var tur. Annars hade han och mamma inte träffats i Mjölby Folkets park i augusti 1950.

När jag växte upp och vi andra gått och lagt oss satt pappa ofta kvar vid skivspelaren med ett glas eller två och lyssnade på Erroll Garner. Pappa var inte en helt igenom lycklig männika, men då hade han fina stunder.

21 maj 2014

Information, wraps och en film (En sång från hjärtat)

Mikael Persbrandt och Sofus Rönnov i "En sång från hjärtat"
Inramningen till min biokväll i går var lite speciell. Jag hade fått en inbjudan till investeringsrådgivning på den anrika biografen Skandia på Drottninggatan. Vin och wraps utlovades också. Inte för att jag anser mig ha särskilt betydande summor att placera men att få lite info skadar väl inte när man får så mycket annat på köpet.

Vd:n från Cerberus kontor i Malmö stod för föredraget - Cerberus är ett fristående rådgivningsföretag. Han inriktade sig på pensionen men menade att det han sade hade bäring på allt sparande. Pensionspengar har vi ju alla anförtrotts att förvalta. Så förmögen behövde man nog inte vara för att ta till sig råden. Dessa handlade bland annat om att sprida risker. Vi fick veta att Stockholmsbörsen är en av världens mest skakiga! Den faller kraftigt emellanåt. Svenska aktier är inte en säker investering. Att storbankernas fonder gick sämst och var dyrast kanske vi visste redan.

Saken är den att vi ska ta Cerberus rådgivare till hjälp för att optimera vår levnadsstandard. Rådgivningen kostar inget. Cerberus får provision av fondförvaltarna eller andra som man placerar hos. De närvarande under kvällen skulle bli kontaktade av Cerberus för samtal. Okej. Jag kanske ger mig in i det här. Jag närmar mig ju pensionsåldern. Under minglet kunde man ställa frågor till firmans representanter. Jag undrade om jag kanske hade för lite att placera. De brydde sig om alla, svarade den unge mannen så vackert. Och det går till som jag anade att man ger dem en fullmakt för att de ska kunna få en samlad bild av ens sparande.

Så var det då dags för filmen. Vi fick se "En sång från hjärtat", Mikael Persbrandts senaste. Han spelar rollen av rocksångaren Thomas Jacob som bor i L A men är på turné i Danmark. Där har han sin dotter som han inte brytt sig så mycket om och hennes son Noa som kanske är i tioårsåldern. Dottern är framgångsrik i karriären men är ensamstående och har missbruksproblem. Bara morfadern finns att ta hand om pojken när hennes arbetsgivare placerar henne på ett behandlingshem. Jacob verkar ha svårt för närhet, men han gör på något sätt sitt bästa. Han lär sin dotterson att spela gitarr.

Noa görs beundransvärt bra av Sofus Rönnov. Trine Dyrholm som är Gro i "Arvingarna" spelar Jacobs producent och Birgitte Hjort Sörensen från "Borgen" hans dotter. Producenten och en kvinnlig manager har stöttat honom i många år, hängt med på hans nycker och plockat upp honom när han fallit. De har kommit till en punkt där de inte vill ha mer av den varan.

Handlingen kommer att utveckla sig mycket tragiskt. Det är en på det stora hela mörk film med ett lågt stämningsläge. Jag skulle inte betala för att gå och se den. Men till slut förmedlar den ändå något ljust. Jacobs musik har förändrats, och hans hjärta har öppnats på glänt.

Persbrandt sjunger bra, tycker jag, med hes röst. Låtarna är inte heller dåliga.

I taket på biografen hänger en kerub med en lyra.

8 maj 2014

Våravslutning i bibelgruppen (Jesajas bok)

Högalidskyrkan, Ansgarskapellet
Jesajas bok är den i Nya Testamentet mest citerade eller refererade av alla gammaltestamentliga böcker. Man har funnit 80 citat från Jesaja och 300 allusioner till utsagor i samma bok. Vi hade läst de första tolv kapitlen och det centrala kapitel 53 som anses vara höjdpunkten i hela den gammaltestamentliga profetian. Där stiger upp som ett rotskott ur torr mark han som ska bära de mångas skuld.

Profeten ingriper direkt i de politiska händelserna under en tid, på 700-talet f Kr, då Israel är hotat från olika håll och främst av Assyrien. Han fungerar som domsprofet. Han varnar för Guds vrede: "Han väntade oväld men fann våld, väntade rätt men fann orättvisa." (kap 5). Men Jesaja tröstar också och ger hopp. Det är ett hopp som förs vidare genom evangelierna och Uppenbarelseboken. I kap 7 står det att Herren ska ge ett tecken: "Den unga kvinnan är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, 'Gud med oss'." I kap 9 finner vi orden från advent: "Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram." Budskapet om den kommande Messias kan läsas som ett gammaltestamentligt julevangelium. Orden i Jesaja "Ty ett barn har fötts, en son är oss given" återkommer i Händels Messias.

Det råder olika uppfattningar om enheten i Jesajas bok. En del forskare menar att det kan finnas både en andra och en tredje Jesaja. Ola Wikander verkade vara på den linjen, men han utvecklade det inte i det föredrag han höll om sin nya bok "Gud är ett verb". Jag har skrivit om Wikanders bibelläsning i LitteraturMagazinet.

Inför nästa termin talade vi om att, när det var onsdagen före en söndagsmässa som Gunnar skulle hålla i, vi kunde komma med reflexioner kring bibeltexterna. I den nya kyrkoordningen läses vid sidan av Evangeliet en text ur GT eller en text ur epistlarna. Mer måste man inte läsa, men man kan ha två bredvidtexter. Gunnar välkomnade också förslag till förbönsämnen.

Något annat som vi kunde pröva var att läsa Moseböckerna och koppla dem till passager hos profeterna. Judarna går igenom de fem Moseböckerna på ett år och med hänvisning varje vecka till de profetiska böckerna. Det var så man läste på Jesu tid.

Sivs sockerkaka var underbart god! Nästa träff blir den 10 september. Däremellan en lång och härlig sommar. Och Högalidskyrkan med sitt vackra Ansgarskapell står öppen.

11 april 2014

Ljusets religion och de nödlidande

Johannes i olja, Risinge gamla kyrka, Östergötland
Till förra gången i bibelgruppen skulle vi läsa Johannesbreven. Det är tre brev som är tillskrivna aposteln Johannes. Enligt utdraget ur den uppslagsbok som vår samtalsledare Gunnar delade ut levde han till cirka år 110 - oj, vad gammal han blev! Han var broder till den Jakob som tillsammans med Petrus var med Jesus vid Förklaringen och i Getsemane. Vid Nattvarden låg han till bords vid Jesu bröst och var "den lärjunge som Jesus älskade". Det står i Johannesevangeliet och är verkligen något man kan fundera över - har han utnämnt sig själv till det - men det kom inte upp i vårt samtal. I Bibeln står det att författare är okänd till det evangeliet men att det har kopplats samman med Johannes, Jesu lärjunge. Han var den som Jesus överlämnade åt sin mor när han hängde på korset.

Efter Jesu död bildade Johannes en församling i Efesus (nuvarande Turkiet). Där försökte prokonsuln få honom att förneka Kristus. Då han vägrade skickades han till kejsar Domitianus i Rom som lät sänka ned Johannes i en gryta av kokande olja. Men aposteln steg helt opåverkad ur grytan! Kejsaren sände då honom i exil till ön Patmos. Där skrev Johannes sina uppenbarelser, säger uppslagsboken. Men i Bibeln står det att det inte finns något stöd i texten för att det skulle vara lärjungen och aposteln Johannes.Det finns alltså en del förvirring kring Johannes liksom det finns kring hans bror Jakob den äldre och en annan Jakob som var bror till Jesus eller halvbror. Det skrev jag om här.

Det första och längsta Johannesbrevet är en flödande predikan riktad mot de kristna som lämnat Johannes församlingsgemenskap. De förnekar Jesu fulla mänsklighet och lever inte heller med honom som etiskt föredöme. Frågan om Jesus var både Gud och människa behandlades vid flertalet koncilier under kyrkans första århundraden.Vad man kom fram till var att Jesus var en människa fullt ut, en historisk person som levt och lidit. Det befästes i den nicenska trosbekännelsen vid ett kyrkomöte 721. Där avgränsades också den kristna tron mot den gnostiska som trodde att en ond demiurg skapade och styrde över det jordiska medan Gud hörde himmelen till. Läs här! Där fastslogs att Gud är av ljus och bara ljus. Även treenigheten skrevs in.

På TV2 går en serie i repris, "Kristendomens historia". I det första avsnittet visas kristendomens utbredning österut. På 600-talet nådde den ända till Kina. Där finns kvar en inskription om "ljusets religion".

I Johannes första brev står att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. Om vi vandrar i ljuset har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus renar oss från all synd. Johannes betonar kärleken som det nya budet. "Om någon har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?"

När vi läser det kommer vi förstås att tänka på de romska tiggarna. Deras bön om allmosa är uppfordrande. Före jul gav jag några gånger. Jag var väl helt enkelt på det humöret. Det var beroende av mina känslor. Men jag tänkte också att man ska möta en människas blick om den kallar på en. Nu ger jag inte mer. Jag vänder mig bort. Precis som hos Birgitta Ohlsson har det uppstått en ilska i mig. Romerna kommer från ett EU-land. De ska inte behöva vara här och tigga. Gunnar menade, som vi andra naturligtvis, att detta är en mycket svår fråga. Han hade varit i möten med bulgariska och rumänska präster och kommit fram till att det bästa var att hjälpa romerna på plats. Då kunde också fler få en drägligare tillvaro. Hemma igen lyssnade jag på ett inslag från Studio Ett som klargjorde en del.