30 augusti 2014

Promilletanten i TV4-soffan i morgon söndag (Anna Charlotta Sjöström, Promille)


I morgon kl 10.45 kan ni se Anna Sjöström i TV4 samtala om sundare alkoholvanor. Hon  är aktuell med sin bok "Promille", där hon vägleder oss till ett hälsosammare drickande. Promilletanten är hennes namn på sig själv och sin hemsida www.promilletanten.se.

Jag vet inte hur många rosévinsglas jag har sett på Instagram och Facebook i sommar. Jag kan icke räkna dem alla. Så vältajmat då att komma ut med en bok som ger råd till dem som har fått lite väl mycket av det goda under ledigheten. Anna Sjöströms ”Promille – Drick smartare” är en snygg bok med ett inbjudande innehåll. Den är rolig och innehåller inga pekpinnar. Men den har ett allvarligt syfte.

Med för många flaskor på bordet blir inte middagen så lyckad. Barn lider under helger och semestrar. Dåliga vanor etableras.

Anna Sjöström har arbetat med alkoholprevention i trettio år, bland annat inom Försvarsmakten. Hon har en vetenskaplig grund för det hon skriver, men hon framställer fakta på ett lättillgängligt sätt. Hon håller med dem som menar att alkoholister inte kan dricka alls. I övrigt är det inte svart eller vitt. Har man en hög alkoholkonsumtion kan man till exempel sprida ut den så att de medicinska och sociala riskerna blir lägre.

Klargörande tabeller och enkäter gör boken nästan till en bilderbok. Det har författaren inget emot, förklarade hon på releasen på Summit Grev Turegatan. Läsaren får bland annat veta att ett standardglas vin är 1,5 dl. Jag som trodde att det var 1,25. Det var en glad överraskning. Då dricker jag inte så mycket! Skämt åsido finns det många vägar till självbedrägeri och förnekelse i sådana här sammanhang.

Jag har inga alkoholproblem, och det har inte Anna Sjöström haft heller. Hon visar med sin yrkeserfarenhet och sin bok att man inte behöver ha erfarenhet av eget missbruk för att vilja hjälpa andra. Vid bokförsäljningen på Summit gick 10 kronor till Stiftelsen Trygga barnen.

Härom kvällen var jag och min man på Kvarnen med ett par vänner. Vi kvinnor drack ett glas var, men männen höll sig till alkoholfritt. Min egen ska ha fyra vita veckor fram till vår Paris-resa. Vår vän sa att det under semestern blivit ett vanedrickande som förlorat det festliga inslaget. Det blev tomt utan vin. Då är det dags att se upp.

Vi är många som kan ha nytta av ”Promille”. Det är inte dumt att göra en koll ibland av sina dryckesvanor. Så slå på tv:n!



29 augusti 2014

Realism i romanens tjänst (Mari Åberg, Löftet)

Jag har varit inblandad i utgivningen, bland annat som korrekturläsare. Så ni vet. Men jag vill ändå skriva några ord om ”Löftet” av Mari Åberg.

Hon skriver på en trilogi utifrån sina föräldrars levnadsöden. Den första boken heter ”Och kvar stod en röd resväska”. Där har Åberg inspirerats litterärt av moderns olycka att ha blivit utkastad från hemmet när fadern gift om sig. Den andra boken i trilogin som släpps i dagarna med titeln ”Löftet” har en liknande utgångspunkt. Göran blir tidigt moderlös, och fadern hemfaller åt spriten. Därför auktioneras han och syskonen ut. Själv blir han dräng hos en elak och krävande bonde.

”Löftet” har Mari Åberg valt att ge ut på Lava förlag. Det är ett nystartat så kallat hybridförlag. Författaren investerar i sin egen utgivning och får tillgång till ett förlags sedvanliga tjänster som lektörsläsning, hjälp med synopsis, korrekturläsning, marknadsföring med mera. Men andelen i vinsten blir större.

Lava har än så länge gett ut mest facklitteratur. ”Löftet” är den första romanen. Med min bakgrund tycker jag naturligtvis att det är roligt och hoppas på mer skönlitteratur framöver.

Göran i ”Löftet” är i samma generation som mina föräldrar. Handlingen utspelar sig från 1920-talet och framåt. Han är sågverksarbetarson som min pappa. En möjlighet till karriär för arbetarpojkar vid den tiden var att ta värvning. Göran kallas in till militärtjänst under kriget, blir kvar och utbildas till soldat. På de meriterna kan han söka till Polisskolan i Stockholm. Min far tog värvning vid 17 års ålder, och han blev också polis.

En annan personlig anknytning till Mari Åbergs huvudperson är att han och jag gått i samma skola. Göran går i skola i Hybo i Hälsingland. Han tycker om skolan och drömmer om ett intellektuellt yrke. Själv gick jag ett år i Hybo, närmare bestämt sjätte klass, men det var ju flera decennier senare, på 60-talet. Det var fullt i skolorna i Ljusdal, där jag bodde, så vi fick åka buss till Hybo.

Mari Åberg är bra på detaljer och stämning. Hon skildrar trovärdigt tid och miljö. Vi får följa Göran som fältjägare och som frivillig i Finska vinterkriget. Han deltar också som chaufför i den så kallade Petsamo-trafiken, något som jag inte hade hört talas om. Jag får ta Google och Wikipedia till hjälp: ”Petsamotrafiken kallades den handel som skedde via den finska hamnen Liinahamari (Limhammar) vid Petsamo under perioden april 1940 till juni 1941. Handeln var, efter det tyska angreppet på Norge 9 april 1940, Finlands och Sveriges enda exportväg västerut.”

Det om det yttre. Mari Åberg gestaltar även Görans inre strider. Han rids av skuldkänslor över ett löfte han avgett och inte kunnat hålla. Han kämpar också med spriten och dess förledande och sköna glömska. Ska han någonstans finna frid?


”Löftet” är en fin utveckling av författarskapet. Dialogen är naturligare. Och här står den nogranna realismen tydligare i romanens tjänst.

Detaljrik debut (Mari Åberg, Och kvar stod en röd resväska)

Mari Åberg vill skriva ”romaner om vanliga människoöden”. Det skriver hon i efterordet av sin debutroman ”Och kvar stod en röd resväska” som kom förra året. Boken tar sin utgångspunkt i hennes mors liv. Huvudpersonen Hanna blir utkastad från sitt hem av en elak styvmor. Och hon lider hela livet av att inte få bekräftelse och kärlek av sin far. Det är den känslomässiga grunden. Materiellt har Hanna en bra uppväxt, men när hon ensam kommer till Stockholm i de övre tonåren får hon arbeta hårt för uppehället. Drömmen att bli modedesigner går upp i rök.

Före debuten hade den blivande författaren en dröm som kom att spela stor roll. Elsie Johansson satt på hennes bröst och ingav mod i henne: Jag vet att du kan. Nu skriver du!

Och visst kan man säga att Mari Åberg liksom Elsie Johansson skriver i en svensk arbetartradition, där vi finner namn som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Lars Ahlin, Moa Martinson, Vibeke Olsson och många fler. Internationellt är den svenska traditionen stark, speciellt med proletärförfattarna på 30- och 40-talen. Det speciella med dem var att de skrev självbiografiskt utifrån sin egen arbetarbakgrund.

Mari Åberg är en skicklig realist. Hon kan konsten att detaljrikt skildra miljöer och tidsepoker med deras speciella attribut. Läsaren förstår att hon gjort noggrann research: Vilka människor frekventerade Bräutigams i Göteborg på 30-talet? Vad måste man kunna som servitris på Kvarnen i Stockholm? Vilka restriktioner fanns för alkoholförtäringen? En del av detta har väl vi infödda svenskar hört talas om. Men jag tänker att för dem som vill sätta sig in i svenskt 1930- och 1940-tal kan dessa beskrivningar vara till glädje och nytta.

Ett problem är dock att de beskrivande sjoken stannar upp själva berättelsen. Att Mari Åberg uppenbarligen vill förmedla mycket information leder ibland också till orimligt långa repliker späckade med innehåll.

Stilen vetter åt det sentimentala. Hanna är en präktig och arbetsam flicka. Därför blir ett grovt övergrepp som Hanna blir utsatt för extra obehagligt att läsa. Där sträcker sig författaren så långt att hon till och med förmedlar förövarnas synvinkel. Ja, i storstaden finns många faror och frestelser. Mari Åberg visar hur utsatta flickor var och knyter an till 30- och 40-talens sexualpolitik.

”Och kvar stod en röd resväska” är en lovande debut. Själv hoppas jag på lite mera driv och sparsamhet med detaljerna i nästa bok. Sann litteratur är inte samma sak som många ord.



13 juli 2014

Utmanande ord i dagens predikan

Högalidskyrkan från mitt fönster
Jag är inte särskilt flitig att gå i kyrkan, fast man knappt kan ha närmare än jag. Varje dag har jag den mäktiga Högalidskyrkan framför mina ögon. Det är bara att bestämma sig att gå emellanåt. Ibland blir det på viktiga dagar som den absolut avgörande Påskdagen. Eller stämningsfulla dagar som Första advent. I dag är det den fjärde söndagen efter Trefaldighet. Trefaldighetstiden sträcker sig långt in på hösten. Det är söndagar som betonar livet i Kristi efterföljd. I dag är temat "Att inte döma".

Hur ser det ut en så omärkvärdig söndag mitt i sommaren? Det är förstås glest i bänkraderna. Men för den skull är det inte få människor där. Det är en stor kyrka att fylla ut. Och de som är där är troende. Så gott som alla går fram, deltar i församlingsgemenskapen och tar nattvarden.

Men tjänarna är få: den tjänstgörande prästen Anna-Lena Björk, organisten Anna-Lena Engström och två kyrkvärdar. Ingen kör är på plats i dag. Organisten sjunger en psalm i folkviseton ensam och a capella. Fint! Annars rör hon sig i det stora kyrkorummet, spelar först på piano, sedan på den lilla orgeln och sist på den stora på läktaren.

I år gäller tredje årgångens läsningar i "Den svenska evangelieboken" som finns att läsa efter psalmerna i Psalmboken. I Lukasevangeliet 6:36-42 finner vi de välkända orden: "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" Det kan nog inte gå en dag utan att vi dömer på något vis. Lätt att döma är det på nätet. Vi delar länkar och pekar ut andra som vi tycker har sagt något dumt. Och oj vad vi dömer i våra tankar. För att upphöja eller skydda oss själva tänker vi på andra som sämre i något avseende. Ett vapen mot detta ger oss prästen: ""Tänk att Gud bor i varje människa!" Vad provocerande! Vad svårt! Riktigt radikalt. Men varför inte försöka?

Något som jag personligen har svårt för är människor som skyller på andra. (Nu dömer jag, fast rätt!) Det är en särskild form av dömande som jag anser vara mycket ohederlig. Har vi fått bekymmer, har det gått dåligt för oss i något avseende, kanske vi fått bakslag i karriären eller i privatlivet, är det väl högst improduktivt att skylla på andra. Vad lär vi oss av det? Hur kan vi då gå vidare?

Prästen menade också att man förstås måste påtala fel ibland. Och fotbollsmatcher måste dömas - hon kunde förstås inte avhålla sig från att kommentera det aktuella läget med finalmatch i VM. Vi måste också ha domstolar. Och människor behöver få en dom ibland för att få ett avslut, för att kunna gå vidare.

Till er som tänker på religionen och också kristendomen som dömande vill jag avsluta med ett citat ur Nordisk kvinnolitteraturhistoria. "Inga uttalanden av Jesus kan tolkas som att han ansåg kvinnorna underlägsna männen." Nej, han sade till dem som ville stena en kvinna som begått äktenskapsbrott: "Den av er som är fri från synd skall kasta den första stenen på henne."

7 juni 2014

Några ord om pingsten




Utmed gatan i Grythyttan
Jag återanvänder här en del av det jag skrev om pingsten för två år sedan:

"Förra gången vi samlades i bibelgruppen talade vi om pingsten. Det är en större högtid i kyrkans historia än vi kanske har insett. Peter Halldorf hjälper oss att förstå i Heligt år. Enligt honom är det avgörande att se sambandet mellan mottagandet av Toran på Sinai och undret i Jerusalem då Jesus lärjungar uppfylldes av Anden. Lagens barn blir löftets barn. Ett nytt förbund sluts som inte är bokstav utan ande. Anden som har uppväckt Jesus från de döda bor nu i dem som tror. På så vis fullbordar pingsten påsken. Mellan Kristi himmelsfärd och pingst är lärjungarna ensamma innan Hjälparen kommer, Anden som Jesus lovat dem. Då föds den kristna kyrkan.

Dopet i den helige ande kan ske gradvis eller plötsligt och omvälvande, skriver Halldorf. Så kommer vi in på att det kan vara svårt att hålla fast vid tron. Den måste få vara en process. Vi närmar oss den och fjärmar oss den under olika perioder i livet. En destruktiv gudsbild kan också behöva omprövas.

Efter att vi en gång har valt den kristna vägen krävs träning. När vi har svårt att tro kan vi som Blaise Pascal råder oss härma de troende. Fredrik Modéus skriver också trösterikt i Konturer av tro att Anden inte är beroende av vår sinnesstämning: "Gud lovar sin närvaro till särskilda stunder och platser." Vi får sätta vår tillit till att Gud arbetar med oss i kyrkan.

Det är inte lätt att tro ensam. Vi är glada över vår gemenskap i gruppen under Gunnar Linds fromma och kunniga vägledning. Vi lär oss av Bibeln och prövar våra tankar mot varandra."

En fin pingstdag önskar jag er alla.

29 maj 2014

En prisad hemtjänst

Södermalmskyrkan, Götgatan, Stockholm

Mitt i Södermalms senaste nummer finns en insändare från en Eva som hyllar Södermalmskyrkans hemtjänst. Till henne kommer kvinnor från hela världen som talar svenska bra, är vänliga och duktiga i sitt arbete. De prackar inte heller på någon sin kristna tro, fast för Eva är den grunden positiv.

Min mamma fick hjälp av Södermalmskyrkans hemtjänst under sitt sista halvår i livet. Efter sin stroke kom hon inte att kunna gå mer, annat än under sin flitiga träning med gåstöd. Hon kom också att få upprepade lunginflammationer. Men hon var glad, tacksam och hoppfull. Hon hade en stark livsvilja.

Skötseln av hennes hem fick tas över av hemtjänsten. Biståndshandläggaren vi träffade på Dalens sjukhus visade mig en pärm med olika utförare. Vi började med att titta på dem som låg närmast mammas bostad, men jag hade ingen aning om kvaliteten. Handläggaren fick egentligen inte råda mig men kunde inte låta bli att säga att Södermalmskyrkans omsorg fungerade bra. Mamma accepterade förtjust. Min syster hade gift sig i kyrkan på Götgatan.

Den första som kom till henne från hemtjänsten var en ung man från Sri Lanka. Mamma och C fick mycket fin kontakt. Han hade haft ett hårt liv och bott på gatan innan han kom till Södermalmskyrkan. Han var nyfrälst och glad. C bad med mamma och läste ur Bibeln för henne. När hon hade kräkts en natt tröstade han henne och sa att nu är kroppen renad. Mamma å sin sida oroade sig för honom, att han arbetade för mycket och hoppades att hans mor skulle få stanna i Sverige.

Personalen i omsorgen tyckte det var speciellt att komma hem till henne. De kände sig sedda och upplyfta, fast det var hon som var sjuk. Hennes inre styrka och livsglädje smittade av sig. Man sjöng för henne och läste ur evangeliet. Flera ursäktade sig för sin dåliga svenska, men mamma gav dem komplimanger och uppskattning.

Jag tror inte att hemtjänsten hade talat om Gud och Jesus om inte mamma hade inbjudit till det. Hon var troende och medlem i Svenska kyrkan, i Högalids församling som jag. 

En dag hade hon följt med mig fram till nattvardsbordet. Hon hade förlorat sin tvillingbror när hon var 14 år. Han dog i brusten blindtarm. De hade läst tillsammans, men hon fick konfirmeras ensam. Sedan dess, under många år, hade hon inte vågat ta nattvarden. Det var ett betydande steg för henne, och hon kände stor befrielse efteråt. (Ur min e-bok Det enda nödvändiga)

26 maj 2014

Till minne av pappa

Vardagsbild: Pappa har kommit hem från jobbet 
på polisstationen i Ljusdal. Han dricker mjölk. I 
 mitt minne satt han med en cigarett. 
I dag den 26 maj 2014 är det fem år sedan pappa gick bort. Jag vill hylla honom med Erroll Garners "Misty" . Pappa älskade att lyssna på jazz. När han var ung på 40-talet var det inte så populärt hemma hos hans föräldrar. Han fick skruva ned volymen på lägsta och lägga örat intill radion.

Han spelade inga instrument men hade en fin taktkänsla. Pappa var en god dansör. Det var tur. Annars hade han och mamma inte träffats i Mjölby Folkets park i augusti 1950.

När jag växte upp och vi andra gått och lagt oss satt pappa ofta kvar vid skivspelaren med ett glas eller två och lyssnade på Erroll Garner. Pappa var inte en helt igenom lycklig männika, men då hade han fina stunder.