9 november 2014

Om ikonen (Helena Bodin "Under ytan")

Kristi förklaring av Lars Gerdmar
Högalids församling har en fin serie i det vackra Ansgarskapellet som heter "Under ytan". Som rubriken anger tittar man närmare på och reflekterar över andliga frågor. I torsdags kl 18 var det besök av Helena Bodin, doktor i litteraturvetenskap och lektor vid både Stockholms universitet och Newmaninstitutet i Uppsala. Det senare drivs av jesuiterna men ingår i det svenska högskolesystemet.

Helena har i sin forskning specialiserat sig på den svenska litteraturens möte med det bysantinska. Där finns författare som Gunnar Ekelöf, Hjalmar Gullberg, Tito Colliander, Birgitta Trotzig och Ingemar Leckius med flera. Rubriken för torsdagens "Under ytan" var "Bländade av det osynliga - att komma nära ikonen". Helena kom förra året ut med boken Ikon och ekfras. Studier i modern svensk litteratur och bysantinsk estetik. En ekfras är en text som beskriver ett konstverk, i detta fall en ikon. Helena visade hur ekfrasen hos Birgitta Trotzig och Ingemar Leckius inte bara beskriver utan skriver fram ikonen för betraktaren. Leckius dikt "Själens berg" innehåller också ett "vi" som placerar läsaren inne i händelsen. Efter Kristi förklaring "återvänder vi till vardagen / med munnen full av jord / och ögonen svedda./  Men natten är hädanefter / ljusare än dagen."

Ikonerna från den ortodoxa kyrkan syns mer och mer också i den protestantiska. Speciellt för ikonen är bland annat dess ljusförhållanden. Inga skuggor finns och den är målad i ett plan. Men från ikonen utgår det oskapade ljuset, det mystiska kanske man kan säga, som inte kommer från solen men djupt inifrån den andliga upplevelsen.

Jag kan mycket lite om ikoner, men det är onekligen en värld värd att upptäcka. Jag har i alla fall en liten ihopfällbar ikon i min handväska som jag fick vid ett samtal under en svår period. Den består egentligen av tre pyttesmå ikoner, i mitten Maria med Jesusbarnet och vid sidorna de två ärkeänglarna Gabriel och Mikael. Den stod på sängbordet under en sjukhusvistelse. Nu när jag är frisk fortsätter jag att bära den med mig överallt.

26 oktober 2014

"Jag är den jag är" - en universell Gud förankrad i historien

Mose och den brinnande busken
Vi har haft olika program i min bibelgrupp. Från första advent och framåt följde vi kyrkoåret med dess texter. Det var mycket givande, speciellt om man gick i kyrkan på söndagen efteråt, fick höra läsningarna och prästen utveckla temat.

När jag började hösten 2011 var gruppen inne i Lukasevangeliet. Nya Testamentet med dess ljusa och försonande syn är det som jag och kristenheten vill hålla oss till. Men till den kristna kanon hör också Gamla Testamentet, där lagiskheten och den straffande guden har sin plats. Genomgående i GT är emellertid Guds förhållande till israeliterna, sitt utvalda folk. Efter alla prövningar de får utstå ska de få sitt utlovade rike.

Jag känner mig ofta utestängd från Gamla Testamentets tilltal. Jag läser det som en blandning av förkunnelse och historisk krönika. Det kan vara intressant nog. Ola Wikander har i sin bok "Gud är ett verb" visat hur den högste griper in i historien. Jag har skrivit om det i Litteraturmagazinet. Fängslande kan också berättelserna om de enskilda människorna och deras öden vara. I "Och Gud skapade människan", en novellsamling från Libris, ger ett antal författare sina tolkningar av bibelställen både i Gamla och Nya Testamentet. Själv propsade jag på att vi skulle läsa Jobs bok i GT förra terminen. Job kan med sina prövningar ses som en föregångare till de moderna existentialisterna. Jag har skrivit om honom här.

I onsdags talade vi om Andra Moseboken och hur Mose fick uppdraget att leda sitt folk ut ur den egyptiska fångenskapen. När han var ute och vallade får ropade Gud till honom ur en brinnande buske - en välkänd söndagsskolescen. Mose frågar vem han ska hälsa från när han kommer inför israeliterna. Då säger Gud: "Jag är den jag är". Mose ska säga att han kommer från den som heter "Jag är". De orden är uttryck för en universell mystik som tilltalar mig. Men Gud säger också att han är israeliternas fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs, alltså förankrad geografiskt och i historien.

Mose, människa som han är, ursäktar sig inför Herren och säger att han inte har ordet i sin makt. Då får han sin bror Aron till hjälp. Han kan tala.

Israeliterna orkar dock inte lyssna. De är tyngda av sitt slavarbete i främmande land. Då säger Herren att Mose och Aron ska gå till farao som en gud och hans profet. De ska med tecken och under besegra den egyptiske härskaren. Aron har en stav som kan förvandlas till en orm, men faraos män kan göra likadant. Då slukar Arons orm de andra ormarna. Det är en religiös strid det handlar om. Israeliternas Gud ska segra över Egyptens gudar. Orm kan med en annan översättning stå för drake. Då får man en gigantisk skräckinjagande scen framför ögonen.

13 oktober 2014

I dag är det 50 år sedan min mormor dog

Min mormor Gunhild till vänster på  bilden från mitt dop
Min mormor Gunhild blev bara 64 år gammal. Hon hade dåligt hjärta hela livet. Hon föddes år 1900 av Anna som 25 år gammal nyss hade blivit änka. Gunhild hade en storebror och kom att få tio halvsyskon när hennes mamma gift om sig. Anna fick tolv barn. Det är hon som håller mig i knät. Hon var en frisk och stark kvinna som levde till hon blev 88. Anna dog också 1964, samma år som Gunhild men i januari. Annas största önskan var att inget att barnen skulle gå före henne, och den bönen blev uppfylld. Anna var en gudfruktig kvinna som fick emotta en utmärkelse i Mjölby kyrka för moderlig gärning.

Gunhild var trots sin klena hälsa en glad och livlig person. Det sägs att min morfar Edvin var så blyg så det var Gunhild som fick fria. När hon gifte sig 25 år gammal var hon med barn, ett tvillingpar. Min mamma Margaretas tvillingbror hette Hans. Släkten kallade dem för Hans och Greta. Tragiskt nog dog Hans endast 14 år gammal i brusten blindtarm och tarmvred. Det var 1939, och penicillinet fanns ännu inte tillgängligt. Familjen hade flyttat från Mjölby och bodde en period i Linköping. Där hade mamma och Hans läst tillsammans, men när det väl blev konfirmation i Tannefors kyrka var hon ensam kvar. Den nattvarden hade satt sig så fast i hennes minne att hon inte vågade gå fram till nattvardsbordet på många, många år. Det var jag som ledde fram henne till den heliga måltiden i Högalids kyrka. Hon kände en stor befrielse och glädje efteråt.

30 september 2014

Förutsägbart smårolig (Medicinen)

Medicinen av Colin Nutley hade premiär den 29 augusti
Jag hade fått en gratisbiljett. Det var därför jag gick och såg "Medicinen" av Colin Nutley med Helena Bergström - förstås - i huvudrollen.

Storyn ser ut så här: Johanna är skild och ensamstående med två halvstora barn. Hennes man har hittat en yngre kvinna. Johanna jobbar på modemagasinet Dolce Vita, där hon blir hunsad av sin chef och är avundsjuk på en ung vacker kollega. Den enda mannen på redaktionen håller sig i bakgrunden. Kvinnorna tror att han är bög för att han inte har stött på dem.

Johanna lovar sina barn att de ska få åka till Menorca. De ska få följa med på en reportageresa. Reseföretaget bjuder. Men så blir hon snuvad på alltihop. En annan får åka.

Då måste Johanna för att inte svika skaffa fram pengar. Hon anmäler sig att bli försöksperson för en medicin mot herpes. Äntligen ska hon bli av med sitt munsår, och hennes barn kommer att bli glada över resan. Halva gruppen får den nya medicinen, andra delen sockerpiller. Samtalet hos doktorn går ut på att herpes kan ha med stress att göra.

Redan efter första tabletten blir Johanna som en ny människa. Hon blir attraherad av både män och kvinnor, skapar kontakter och vågar uttrycka även inför chefen vad hon vill.

Mer än så ska jag väl inte berätta. Det är ganska förutsägbart men lite småputtrigt. Regissören står på den medelålders kvinnans sida, och det är ju sympatiskt.

24 september 2014

Max Raabe på Cirkus med tacksam publik

Max Raabe från Berlin är ett fenomen med sin Palast Orchester. De framför 1920- och 30-talsjazz. Raabe i frack är sångsolist. I orkestern finns också många skickliga solister, bland annat den enda kvinnliga medlemmen, violinisten Cecilia Crisafulli.

Publiken på Cirkus i måndags var mycket tacksam, ja jublande. Medelåldern var ganska hög, typ min ålder där några kunde snappa upp Raabes skämtsamma tyska vändningar om innehållet i låtarna. I går gav han ytterligare en föreställning på Cirkus. I dag är han i Oslo, ser jag. Efter orter som Bremen och Hamburg är det dags för Berlin i slutet av februari 2015. Kommande evenemang finns att läsa om här. Det gäller att vara ute i mycket god tid för biljetter till hans konserter.

Raabe sjöng både på tyska och engelska. Cole Porter, Kurt Weill och Hammerstein fanns med på repertoaren. Humorn slår ibland igenom i själva utförandet också. I ett nummer försöker orkestermedlemmarna överrösta varandra med små klockor.

En gammal Raabe-goding som publiken känner igen är "Mein kleiner grüner Kaktus": Mein kleiner grüner Kaktus steht draussen am Balkon Holeri, holeri, holero. (Obs. en annan violinist i Youtube-klippet.) Max Raabe kommenterar: "Den här historien om en kaktus som föll ner i huvudet på grannen under tycker vi tyskar är rolig." Raabe har en oefterhärmelig diktion, där han betonar stavelserna och överdriver tungrots-r:n. 

Åskådarna ropade efter extranummer och fick två. Raabe i sin eleganta skepnad berättade att får några år sedan kom han och hans orkester i kontakt med popmusiken. Så brände de av Abbas "Super Trouper" och Tom Jones "Sex Bomb". Obeskrivligt! En fantastisk avslutning.

30 augusti 2014

Promilletanten i TV4-soffan i morgon söndag (Anna Charlotta Sjöström, Promille)


I morgon kl 10.45 kan ni se Anna Sjöström i TV4 samtala om sundare alkoholvanor. Hon  är aktuell med sin bok "Promille", där hon vägleder oss till ett hälsosammare drickande. Promilletanten är hennes namn på sig själv och sin hemsida www.promilletanten.se.

Jag vet inte hur många rosévinsglas jag har sett på Instagram och Facebook i sommar. Jag kan icke räkna dem alla. Så vältajmat då att komma ut med en bok som ger råd till dem som har fått lite väl mycket av det goda under ledigheten. Anna Sjöströms ”Promille – Drick smartare” är en snygg bok med ett inbjudande innehåll. Den är rolig och innehåller inga pekpinnar. Men den har ett allvarligt syfte.

Med för många flaskor på bordet blir inte middagen så lyckad. Barn lider under helger och semestrar. Dåliga vanor etableras.

Anna Sjöström har arbetat med alkoholprevention i trettio år, bland annat inom Försvarsmakten. Hon har en vetenskaplig grund för det hon skriver, men hon framställer fakta på ett lättillgängligt sätt. Hon håller med dem som menar att alkoholister inte kan dricka alls. I övrigt är det inte svart eller vitt. Har man en hög alkoholkonsumtion kan man till exempel sprida ut den så att de medicinska och sociala riskerna blir lägre.

Klargörande tabeller och enkäter gör boken nästan till en bilderbok. Det har författaren inget emot, förklarade hon på releasen på Summit Grev Turegatan. Läsaren får bland annat veta att ett standardglas vin är 1,5 dl. Jag som trodde att det var 1,25. Det var en glad överraskning. Då dricker jag inte så mycket! Skämt åsido finns det många vägar till självbedrägeri och förnekelse i sådana här sammanhang.

Jag har inga alkoholproblem, och det har inte Anna Sjöström haft heller. Hon visar med sin yrkeserfarenhet och sin bok att man inte behöver ha erfarenhet av eget missbruk för att vilja hjälpa andra. Vid bokförsäljningen på Summit gick 10 kronor till Stiftelsen Trygga barnen.

Härom kvällen var jag och min man på Kvarnen med ett par vänner. Vi kvinnor drack ett glas var, men männen höll sig till alkoholfritt. Min egen ska ha fyra vita veckor fram till vår Paris-resa. Vår vän sa att det under semestern blivit ett vanedrickande som förlorat det festliga inslaget. Det blev tomt utan vin. Då är det dags att se upp.

Vi är många som kan ha nytta av ”Promille”. Det är inte dumt att göra en koll ibland av sina dryckesvanor. Så slå på tv:n!



29 augusti 2014

Realism i romanens tjänst (Mari Åberg, Löftet)

Jag har varit inblandad i utgivningen, bland annat som korrekturläsare. Så ni vet. Men jag vill ändå skriva några ord om ”Löftet” av Mari Åberg.

Hon skriver på en trilogi utifrån sina föräldrars levnadsöden. Den första boken heter ”Och kvar stod en röd resväska”. Där har Åberg inspirerats litterärt av moderns olycka att ha blivit utkastad från hemmet när fadern gift om sig. Den andra boken i trilogin som släpps i dagarna med titeln ”Löftet” har en liknande utgångspunkt. Göran blir tidigt moderlös, och fadern hemfaller åt spriten. Därför auktioneras han och syskonen ut. Själv blir han dräng hos en elak och krävande bonde.

”Löftet” har Mari Åberg valt att ge ut på Lava förlag. Det är ett nystartat så kallat hybridförlag. Författaren investerar i sin egen utgivning och får tillgång till ett förlags sedvanliga tjänster som lektörsläsning, hjälp med synopsis, korrekturläsning, marknadsföring med mera. Men andelen i vinsten blir större.

Lava har än så länge gett ut mest facklitteratur. ”Löftet” är den första romanen. Med min bakgrund tycker jag naturligtvis att det är roligt och hoppas på mer skönlitteratur framöver.

Göran i ”Löftet” är i samma generation som mina föräldrar. Handlingen utspelar sig från 1920-talet och framåt. Han är sågverksarbetarson som min pappa. En möjlighet till karriär för arbetarpojkar vid den tiden var att ta värvning. Göran kallas in till militärtjänst under kriget, blir kvar och utbildas till soldat. På de meriterna kan han söka till Polisskolan i Stockholm. Min far tog värvning vid 17 års ålder, och han blev också polis.

En annan personlig anknytning till Mari Åbergs huvudperson är att han och jag gått i samma skola. Göran går i skola i Hybo i Hälsingland. Han tycker om skolan och drömmer om ett intellektuellt yrke. Själv gick jag ett år i Hybo, närmare bestämt sjätte klass, men det var ju flera decennier senare, på 60-talet. Det var fullt i skolorna i Ljusdal, där jag bodde, så vi fick åka buss till Hybo.

Mari Åberg är bra på detaljer och stämning. Hon skildrar trovärdigt tid och miljö. Vi får följa Göran som fältjägare och som frivillig i Finska vinterkriget. Han deltar också som chaufför i den så kallade Petsamo-trafiken, något som jag inte hade hört talas om. Jag får ta Google och Wikipedia till hjälp: ”Petsamotrafiken kallades den handel som skedde via den finska hamnen Liinahamari (Limhammar) vid Petsamo under perioden april 1940 till juni 1941. Handeln var, efter det tyska angreppet på Norge 9 april 1940, Finlands och Sveriges enda exportväg västerut.”

Det om det yttre. Mari Åberg gestaltar även Görans inre strider. Han rids av skuldkänslor över ett löfte han avgett och inte kunnat hålla. Han kämpar också med spriten och dess förledande och sköna glömska. Ska han någonstans finna frid?


”Löftet” är en fin utveckling av författarskapet. Dialogen är naturligare. Och här står den nogranna realismen tydligare i romanens tjänst.