5 december 2014

Iotakorset - en meditationsteknik

Iotakors. Foto: Anna Nordström
I onsdags var sista kvällen på terminen i bibelgruppen. Vi fortsatte att läsa i Andra Mosebok om israelernas uttåg ur Egypten som spelar en central roll för judarna och deras religion. På sabbaten tänds ett ljus för skapelsen och ett för uttåget. Gunnar, vår samtalsledare, gjorde israelernas slaveri i Egypten till en parallell till koncentrationslägren och befrielsen ur dessa. Själv har jag - och många med mig - i båda sammanhangen svårt med de grymheter som Gud låter äga rum innan han befriar sitt folk.

Vi tog också upp programmet för vårens sammankomster. Gunnar Lind och flera med honom i gruppen är engagerade i den koptiska kyrkan i Egypten. Gunnar har bott i Egypten och är ofta där. Några i gruppen har varit med på resor dit. Så kom förslaget om att måla iotakors upp. Iotakorset, vars benämning kommer av första bokstaven i Jesusnamnet, är nära tvåtusen år gammalt och har sitt ursprung just i den koptiska kyrkan. Det bestämdes att vi ska måla iotakors tillsammans under fastan.

Gunnar Lind har medverkat i en bok som gavs ut på Verbum 2012, "Måla och meditera med iotakors". Han har också varit nere i Egypten och undervisat munkar i konsten. Det är ganska speciellt att en svensk fått göra det när iotakorset egentligen är deras från början.

De färger som används är röd, gul, grön, svart, vit och blå. Ofta använder man förtryckta kors. Helst ska det vara på papyrus, men det är inte alltid lätt att få tag på. Då får man nöja sig med vanligt papper. Det ska bli som en meditation, där man flätar samman sitt eget liv med Jesus. Det låter stort, men jag ska försöka gå in i det förutsättningslöst. Först blev jag lite skraj. Jag är ju jättedålig på att måla! Men en dam i gruppen visade upp hur iotakors ser ut när man fyllt i färgerna. Då tänkte jag att det nog mest handlade om tålamod - snarare än konstnärligt hantverk. Enligt boken ska det fungera med barn också.

Kanske är vår lokal inte den bästa, ett vanligt samlingsrum i prästgårdslängan. Iotakors brukar målas under retreater, och det tar lång tid att förfärdiga. Vi får använda oss av flera kvällar. Även intagna på fängelser har använt sig av metoden. En morgon mötte Gunnar en fånge som var helt utmattad. Han hade suttit med sitt kors hela natten och gått in i den färg som står för smärta. Tanken är att man kan föra över svåra känslor till iotakorset som då fungerar som en symbol som bär dem utanför oss själva. Ja, spännande ska det bli. Och jag kommer att dela med mig här när det blir aktuellt.

30 november 2014

Gott nytt kyrkoår! (Första advent)

Agendan hade försetts med förklarande pictogram.
Ja, kyrkoåret börjar med advent. Men visst är det konstigt att evangelietexten är densamma som inför påsken? Jag har fått det förklarat för mig, men blev inte riktigt övertygad och kommer inte ihåg det. I alla fall betyder advent ankomst. Jesus rider in i Jerusalem på en åsna, inte på en häst som är maktens djur. Litteraturvetaren Michail Bachtin placerar in händelsen i ett karnavaleskt sammanhang. I karnevalen vänds ju allt upp och ner. Hög blir låg, och låg blir hög. I början tas Jesus emot som en kung. Sedan vet vi vad som händer.

Advent förebådar en kung, en messias i ett barns gestalt. Gud föds genom Jesusbarnet helt och fullt in i människornas värld. Han kommer att gå igenom människors sorg, glädjeämnen och den största av mänskliga plågor, döden på ett kors. Genom nattvarden får vi del av påskens genombrytning från död till liv. Jag känner mig fysiskt renad efteråt. Det är som ett inre bad. Inget stort och märkvärdigt, bara lite grann så. Som efter ett motionspass men ändå inte.

I dag på första advent var det närapå fullt i Högalidskyrkan. Men inte som det varit tidigare om åren innan man införde två adventskonserter på eftermiddagen som man får hämta gratisbiljetter till.

Det knökfullaste av allt har varit Lucia. När våra barn var små fick många stå utmed väggarna. Nu är det även två Luciakonserter.

Jag går inte i kyrkan varje söndag - långtifrån. Ibland går jag på lunchmässa i Ansgarskapellet på onsdagar. Första advent och påskdagens mässa är dock obligatoriska för mig. Påsken är ju kyrkans största högtid.

När mamma levde gick vi tillsammans. När mina och min systers barn var små gick vi ibland till samlingen kring julkrubban på julaftons förmiddag. Och Lucia brukade vi fira tillsammans i kyrkan. Mina barn fick vara med och tända första adventsljuset i det stora kyrkorummet när de gick i söndagsskolan. När sonen blev större ville han gå på midnattsmässa, men jag var ibland för trött för att följa med efter allt julbestyr.

Nu är ett syskonbarn i Guatemala över jul, där han i ett kristet sammanhang gör fem månaders praktik på en skola. Min egen son ska fira jul i Polen med sin fästmö. Där går man förstås också i midnattsmässa. Hemma inleder man julmiddagen med att bryta oblatbröd som man köpt i kyrkan och dricka vin och önska varandra gott inför året som kommer. "Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem", säger Jesus. Det är en fin tradition man har i Polen.

Åter till Högalid. Vid första advent då många är församlade har prästen ett speciellt tillfälle att nå  ut med sitt budskap. Det tyckte jag kyrkoherde Katariina Sjöblom tog väl till vara på i dag. Det är bara på första advent som man använder sig av predikstolen i Högalidskyrkan. Där uppifrån talade hon om våra hjärtan, Gud och vardagen. Hon menade att vi ofta ser Gud som något ovanför eller utanför oss. Det är fel! Gud är ständigt i vårt hjärta. Det är vi som ibland är utanför. Varje händelse, varje ny situation inbjuder oss att gå in i vårt hjärta och förena oss med det som Gud står för: kärlek, medlidande, glädje. Jag kunde inte låta bli att tacka efteråt.

9 november 2014

Om ikonen (Helena Bodin "Under ytan")

Kristi förklaring av Lars Gerdmar
Högalids församling har en fin serie i det vackra Ansgarskapellet som heter "Under ytan". Som rubriken anger tittar man närmare på och reflekterar över andliga frågor. I torsdags kl 18 var det besök av Helena Bodin, doktor i litteraturvetenskap och lektor vid både Stockholms universitet och Newmaninstitutet i Uppsala. Det senare drivs av jesuiterna men ingår i det svenska högskolesystemet.

Helena har i sin forskning specialiserat sig på den svenska litteraturens möte med det bysantinska. Där finns författare som Gunnar Ekelöf, Hjalmar Gullberg, Tito Colliander, Birgitta Trotzig och Ingemar Leckius med flera. Rubriken för torsdagens "Under ytan" var "Bländade av det osynliga - att komma nära ikonen". Helena kom förra året ut med boken Ikon och ekfras. Studier i modern svensk litteratur och bysantinsk estetik. En ekfras är en text som beskriver ett konstverk, i detta fall en ikon. Helena visade hur ekfrasen hos Birgitta Trotzig och Ingemar Leckius inte bara beskriver utan skriver fram ikonen för betraktaren. Leckius dikt "Själens berg" innehåller också ett "vi" som placerar läsaren inne i händelsen. Efter Kristi förklaring "återvänder vi till vardagen / med munnen full av jord / och ögonen svedda./  Men natten är hädanefter / ljusare än dagen."

Ikonerna från den ortodoxa kyrkan syns mer och mer också i den protestantiska. Speciellt för ikonen är bland annat dess ljusförhållanden. Inga skuggor finns och den är målad i ett plan. Men från ikonen utgår det oskapade ljuset, det mystiska kanske man kan säga, som inte kommer från solen men djupt inifrån den andliga upplevelsen.

Jag kan mycket lite om ikoner, men det är onekligen en värld värd att upptäcka. Jag har i alla fall en liten ihopfällbar ikon i min handväska som jag fick vid ett samtal under en svår period. Den består egentligen av tre pyttesmå ikoner, i mitten Maria med Jesusbarnet och vid sidorna de två ärkeänglarna Gabriel och Mikael. Den stod på sängbordet under en sjukhusvistelse. Nu när jag är frisk fortsätter jag att bära den med mig överallt.

26 oktober 2014

"Jag är den jag är" - en universell Gud förankrad i historien

Mose och den brinnande busken
Vi har haft olika program i min bibelgrupp. Från första advent och framåt följde vi kyrkoåret med dess texter. Det var mycket givande, speciellt om man gick i kyrkan på söndagen efteråt, fick höra läsningarna och prästen utveckla temat.

När jag började hösten 2011 var gruppen inne i Lukasevangeliet. Nya Testamentet med dess ljusa och försonande syn är det som jag och kristenheten vill hålla oss till. Men till den kristna kanon hör också Gamla Testamentet, där lagiskheten och den straffande guden har sin plats. Genomgående i GT är emellertid Guds förhållande till israeliterna, sitt utvalda folk. Efter alla prövningar de får utstå ska de få sitt utlovade rike.

Jag känner mig ofta utestängd från Gamla Testamentets tilltal. Jag läser det som en blandning av förkunnelse och historisk krönika. Det kan vara intressant nog. Ola Wikander har i sin bok "Gud är ett verb" visat hur den högste griper in i historien. Jag har skrivit om det i Litteraturmagazinet. Fängslande kan också berättelserna om de enskilda människorna och deras öden vara. I "Och Gud skapade människan", en novellsamling från Libris, ger ett antal författare sina tolkningar av bibelställen både i Gamla och Nya Testamentet. Själv propsade jag på att vi skulle läsa Jobs bok i GT förra terminen. Job kan med sina prövningar ses som en föregångare till de moderna existentialisterna. Jag har skrivit om honom här.

I onsdags talade vi om Andra Moseboken och hur Mose fick uppdraget att leda sitt folk ut ur den egyptiska fångenskapen. När han var ute och vallade får ropade Gud till honom ur en brinnande buske - en välkänd söndagsskolescen. Mose frågar vem han ska hälsa från när han kommer inför israeliterna. Då säger Gud: "Jag är den jag är". Mose ska säga att han kommer från den som heter "Jag är". De orden är uttryck för en universell mystik som tilltalar mig. Men Gud säger också att han är israeliternas fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs, alltså förankrad geografiskt och i historien.

Mose, människa som han är, ursäktar sig inför Herren och säger att han inte har ordet i sin makt. Då får han sin bror Aron till hjälp. Han kan tala.

Israeliterna orkar dock inte lyssna. De är tyngda av sitt slavarbete i främmande land. Då säger Herren att Mose och Aron ska gå till farao som en gud och hans profet. De ska med tecken och under besegra den egyptiske härskaren. Aron har en stav som kan förvandlas till en orm, men faraos män kan göra likadant. Då slukar Arons orm de andra ormarna. Det är en religiös strid det handlar om. Israeliternas Gud ska segra över Egyptens gudar. Orm kan med en annan översättning stå för drake. Då får man en gigantisk skräckinjagande scen framför ögonen.

13 oktober 2014

I dag är det 50 år sedan min mormor dog

Min mormor Gunhild till vänster på  bilden från mitt dop
Min mormor Gunhild blev bara 64 år gammal. Hon hade dåligt hjärta hela livet. Hon föddes år 1900 av Anna som 25 år gammal nyss hade blivit änka. Gunhild hade en storebror och kom att få tio halvsyskon när hennes mamma gift om sig. Anna fick tolv barn. Det är hon som håller mig i knät. Hon var en frisk och stark kvinna som levde till hon blev 88. Anna dog också 1964, samma år som Gunhild men i januari. Annas största önskan var att inget att barnen skulle gå före henne, och den bönen blev uppfylld. Anna var en gudfruktig kvinna som fick emotta en utmärkelse i Mjölby kyrka för moderlig gärning.

Gunhild var trots sin klena hälsa en glad och livlig person. Det sägs att min morfar Edvin var så blyg så det var Gunhild som fick fria. När hon gifte sig 25 år gammal var hon med barn, ett tvillingpar. Min mamma Margaretas tvillingbror hette Hans. Släkten kallade dem för Hans och Greta. Tragiskt nog dog Hans endast 14 år gammal i brusten blindtarm och tarmvred. Det var 1939, och penicillinet fanns ännu inte tillgängligt. Familjen hade flyttat från Mjölby och bodde en period i Linköping. Där hade mamma och Hans läst tillsammans, men när det väl blev konfirmation i Tannefors kyrka var hon ensam kvar. Den nattvarden hade satt sig så fast i hennes minne att hon inte vågade gå fram till nattvardsbordet på många, många år. Det var jag som ledde fram henne till den heliga måltiden i Högalids kyrka. Hon kände en stor befrielse och glädje efteråt.

30 september 2014

Förutsägbart smårolig (Medicinen)

Medicinen av Colin Nutley hade premiär den 29 augusti
Jag hade fått en gratisbiljett. Det var därför jag gick och såg "Medicinen" av Colin Nutley med Helena Bergström - förstås - i huvudrollen.

Storyn ser ut så här: Johanna är skild och ensamstående med två halvstora barn. Hennes man har hittat en yngre kvinna. Johanna jobbar på modemagasinet Dolce Vita, där hon blir hunsad av sin chef och är avundsjuk på en ung vacker kollega. Den enda mannen på redaktionen håller sig i bakgrunden. Kvinnorna tror att han är bög för att han inte har stött på dem.

Johanna lovar sina barn att de ska få åka till Menorca. De ska få följa med på en reportageresa. Reseföretaget bjuder. Men så blir hon snuvad på alltihop. En annan får åka.

Då måste Johanna för att inte svika skaffa fram pengar. Hon anmäler sig att bli försöksperson för en medicin mot herpes. Äntligen ska hon bli av med sitt munsår, och hennes barn kommer att bli glada över resan. Halva gruppen får den nya medicinen, andra delen sockerpiller. Samtalet hos doktorn går ut på att herpes kan ha med stress att göra.

Redan efter första tabletten blir Johanna som en ny människa. Hon blir attraherad av både män och kvinnor, skapar kontakter och vågar uttrycka även inför chefen vad hon vill.

Mer än så ska jag väl inte berätta. Det är ganska förutsägbart men lite småputtrigt. Regissören står på den medelålders kvinnans sida, och det är ju sympatiskt.

24 september 2014

Max Raabe på Cirkus med tacksam publik

Max Raabe från Berlin är ett fenomen med sin Palast Orchester. De framför 1920- och 30-talsjazz. Raabe i frack är sångsolist. I orkestern finns också många skickliga solister, bland annat den enda kvinnliga medlemmen, violinisten Cecilia Crisafulli.

Publiken på Cirkus i måndags var mycket tacksam, ja jublande. Medelåldern var ganska hög, typ min ålder där några kunde snappa upp Raabes skämtsamma tyska vändningar om innehållet i låtarna. I går gav han ytterligare en föreställning på Cirkus. I dag är han i Oslo, ser jag. Efter orter som Bremen och Hamburg är det dags för Berlin i slutet av februari 2015. Kommande evenemang finns att läsa om här. Det gäller att vara ute i mycket god tid för biljetter till hans konserter.

Raabe sjöng både på tyska och engelska. Cole Porter, Kurt Weill och Hammerstein fanns med på repertoaren. Humorn slår ibland igenom i själva utförandet också. I ett nummer försöker orkestermedlemmarna överrösta varandra med små klockor.

En gammal Raabe-goding som publiken känner igen är "Mein kleiner grüner Kaktus": Mein kleiner grüner Kaktus steht draussen am Balkon Holeri, holeri, holero. (Obs. en annan violinist i Youtube-klippet.) Max Raabe kommenterar: "Den här historien om en kaktus som föll ner i huvudet på grannen under tycker vi tyskar är rolig." Raabe har en oefterhärmelig diktion, där han betonar stavelserna och överdriver tungrots-r:n. 

Åskådarna ropade efter extranummer och fick två. Raabe i sin eleganta skepnad berättade att får några år sedan kom han och hans orkester i kontakt med popmusiken. Så brände de av Abbas "Super Trouper" och Tom Jones "Sex Bomb". Obeskrivligt! En fantastisk avslutning.