26 mars 2015

Den blå och den gula färgen (Iotakorset)

Jungfru Marie bebådelse
Bakgrundsmusik är en kör från ett kloster utanför Milano. Vi är inne på vårt tredje Iotakorsmöte. Det tomma korset har fyllts i med rött, smärtans och kärlekens färg, och med grönt, det läkande och växande - Iotakorset är också ett träd. Vi har tänkt igenom våra svåra vägar och hur de har förvandlats till något användbart. Och vi har erinrat oss den kärlek vi har fått ta emot.

Nu ska vi måla med blått och gult. Blått är det livgivande vattnet – och himlen. Gult är huden runt vårt liv. Är den tjock, hård, taggig, mjuk, transparent?

Tidigare har vi lämnat sju knutpunkter på korset som vi inte fyllt i. De ska bli blå. Vi börjar nerifrån. Den första är födseln ur moderlivet och fostervattnet. Den andra är dopet då vi tas upp i den kristna gemenskapen. Den tredje är konfirmationen, vi bekräftar vår tillhörighet.

Sedan är vi uppe vid korsets krona och dess nedre knutpunkt, vuxenblivandet. Kommer vi ihåg något särskilt tillfälle? Det är väl när man flyttar hemifrån, säger Tage. Ja, det håller jag med om. För ett par av deltagarna innebar det svåra uppgörelser med föräldrarna som sett fram emot en annan bana för sin son eller dotter eller som velat leva i en närmare gemenskap med dem även när de blivit vuxna. Gunnars, vår samtalsledares, mor och far hade planerat för att han skulle överta den gård de hade slitit ihop till. Sivs föräldrar ville ha henne nära sig när de andra syskonen lämnat hemmet för giftermål och studier.

En knut till vänster på kronan ska fyllas med den del av vårt liv som vi ser som misslyckad eller där vi inte bottnat. Jag vet genast.  Det är arbetslivet. Det har varit krokigt med flera uppbrott. Jag har lämnat eller inte blivit insläppt. Visst har det varit rikt av upplevelser inom olika områden. Mycket har jag lärt mig. Trädets grenar har brett ut sig, men de sitter löst på stammen.

Knuten till höger symboliserar det vi är stolta över. Jag känner det svenska språket och dess nyanser. Jag kan skriva. Det kan jag.

Högst upp är Hoppet. Siv förknippar det med Davids psaltarpsalm 139. Så börjar den:

1För körledaren. Av David, en psalm.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
2Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
3Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
4Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
5Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
6Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
 
Med den gula färgen ska vi fylla i det näst yttersta fältet av korset. Det blir en inre ram, huden kring vårt liv. Det är Jungfru Marie bebådelsedag. Gunnar visar en ikon med Maria där hon sitter och spinner när ängeln kommer med sitt budskap att hon ska föda ett barn. Av de tunna trådarna ska det bli ett förhänge i templet, så fint att himmelriket lyser igenom.

15 mars 2015

Polska "Ida" - en värdig Oscarsvinnare i det mindre formatet

Wanda (Agata Kulesza) och Ida (Agata Trzebuchowska)
Så blev det av till slut att vi gick och såg den polska filmen "Ida" som fått så mycken god kritik och som kronan på verket en Oscar för bästa utländska film. Jag blev förvånad att det var en så pass "liten" film. Den är kort, en timma och 20 min, och handlingen är enkel. Svartvit är den också, vilket skapar både ett vackert foto av huvudpersonen och ett dystert över den polska landsbygden. Det svartvita kan också ses om en vink till 60-talets konstfilmer. Och det är på 60-talet i Polen som det utspelar sig.

Ida är en ung flicka som lever i kloster. Om en vecka ska hon avlägga klosterlöftena. Abbedissan menar att hon dessförinnan måste träffa sin moster, den släkting som hon har i livet. Mostern berättar att Ida är judinna. En man i deras hemby har gömt hennes föräldrar under kriget. Själv kunde Ida som barn smugglas iväg. Nu reser mostern Wanda med henne ut från Warszawa för att leta upp mannen i fråga. Han är döende när de finner honom, men sonen visar var i skogen han grävt ner föräldrarna och Wandas lilla son som inte kunde komma undan eftersom han var omskuren. Sonen medger att han dödat dem. Det blev väl för farligt att hålla dem gömda.

Röda Wanda har fått lämna sin tjänst som domare i den kommunistiska statens tjänst.Varför får vi inte veta. Men nu lever hon utan ledstjärna. Hon är alkoholist och kedjerökare och inte heller så noga med vilka män som får följa henne hem. Wanda är motsatsen till Ida - den moraliskt rena oskulden.

Det är förstås ett genialiskt drag av filmmakarna att Ida under sin sista vecka i frihet får följa med Wanda till rökiga barer och dansrestauranger. En saxofonist lägger märke till hennes skönhet och undrar om hon måste bära sin huvudduk hela tiden.

Filmen slutar som man kan vänta sig och ändå inte.

Jag tänker på den Oscar som "Ida" fick. Hård konkurrent var "Timbuktu" som jag också har skrivit om här. Vilken skulle jag ha röstat på? I "Ida" finner de båda kvinnorna varandra i sorgen över vad de förlorat i mänsklighetens grövsta förbrytelse. I "Timbuktu" ligger hoten och faran i nuplanet. Det handlar om ett annat brott mot mänskligheten som vi idag har på skärmarna framför våra ögon. Hur långt det kommer att gå vet ingen. Hur det än är minns man individerna i de båda filmerna. Nej, jag kan inte jämföra.

12 mars 2015

Iotakorset meditation två

Ur  "Måla och meditera med iotakors"
I går tog vi fram våra påbörjade iotakors. Vi hade färglagt med rött, kärlekens men också smärtans färg. Nu var det dags för det gröna, det som skulle lindra, det som skulle lägga sig som balsam över våra smärtpunkter.

Vår samtalsledare Gunnar höll symboliskt upp en liten flaska dyr olivolja. Han läste högt om den barmhärtige samariern som smorde den överfallne mannen som låg vid vägkanten. Han som tillhörde det föraktade folket samarier kom till hjälp. En präst och en levit, som var medlem av den hebreiska stammen Levi, gick förbi.

Som bakgrundsmusik fick vi sång på arabiska, bland annat Wa Habibi, en hymn som framställer pietàn, då den älskade tas ner från korset. En känd libanesisk artist, Fairouz, bär fram de vackra orden. En annan libanesisk kvinna sjunger hymnen i Högalidskyrkan på Skärtorsdagens kväll.

Grönt är också växandets färg. Vi blev ombedda att meditera kring om det var något svårt som hade hänt oss och som vi ville vara utan men som ändå hade fört något gott med sig. Gunnar själv har MS och saknar att kunna åka skidor som förr och vandra i bergen. Men genom att han tvingats att stanna upp har han fått lugnare möten med människor och inte bara dragit vidare hela tiden.

Jag kommer ihåg ett professionellt och socialt nederlag på skärtorsdagen för många år sedan. Det var en förfärlig skam och nesa. Med sorg i hjärtat och tårar i ögonen upprätthöll jag i alla fall traditionen att köpa påskägg till mina barn. Jag minns vilken butik jag gick till vid Zinkensdamm. Den traumatiska händelsen fick mig att fly och gå andra vägar. Man kan inte jämföra en livsväg med en annan som inte blev av, men det är klart att något gott har det kommit ut av det nya.

1 mars 2015

Iotakorsets röda kärlek och smärta

Ur boken "Måla och meditera med iotakors"
Jag har tidigare skrivit om bibelgruppens planer på att måla iotakors. Nu vid onsdagsträffen var vi inne i fastan, och då var det dags. Det är en meditationsteknik att långsamt fylla i de olika fälten i det koptiska iotakorset med olika färger. Vi var många i lokalen under kyrksalen. Det var roligt fast kanske inte optimalt när det gäller tystnad och koncentration.

Vår samtalsledare försökte skapa rätt stämning genom att läsa högt ur Jesaja, tröstens poet. Den röda färgen som vi började med står för både kärlek och smärta. Tankar på detta kan röra upp känslor som söker tröst. Men korset kan när det fylls i också härbärgera svåra minnen och placera dem på ett strukturerat sätt utanför oss själva. Man ska börja nerifrån för att förnimma att något byggs upp. Det är berättelsen om vårt liv som tas emot av Jesus.

Min bordsgranne blev störd av högläsningen. Hon sade att hon hade svårt att samla tankarna, och nästa gång ska det bli musik i stället. Jag tyckte allt kändes lugnt och fint. Jag uppfylldes mest av kärlek och glädje, speciellt som mitt barnbarn fyllde ett år i onsdags. Men så mindes jag oron för ett år sedan efter hans dramatiska inträde i livet. Så underbart att oro och rädsla kan förvandlas till en sådan lycka som vi får uppleva i dag.

Iotakorsets har flera knutpunkter. En kraftig sådan finns långt ner. Vad kan den innehålla? undrar jag tyst för mig själv. Men så fantastiskt att den övre delen av korset, dess blommande träd, är så stort och rikt. Nästa gång ska vi måla med grönt, växandets färg.

22 februari 2015

Jihad i vardagen (Timbuktu)

Beduinkvinnan Satima
I går gick vi på "Timbuktu" på Rigoletto. Den visades i en ganska liten salong, så fast vi förbeställde fick vi spridda platser. Det ansågs tydligen vara en smal film. Men den har Oscarsnominerats som bästa utländska film - galan äger rum i natt svensk tid - och fick i fredags sju Cesar, den franska motsvarigheten.

Timbuktu har spelats in i Mauretanien men handlar om jihadister som tagit makten i de norra delarna av Mali. Jag hade fått intrycket att det skulle vara en både rolig och skrämmande film. Men rolig var den inte, om man inte avser de scener där islamisterna framstår i löjets ljus. När imamen i moskén säger att man inte får gå in med vapen och skor, svarar de att de får det, för de begår jihad! Annars är ett överhängande hot den genomgående stämningen i filmen. På kvällen går la Police islamiste sina ronder tungt beväpnade. Finns det någon musik att slå ner på? Någon ogift kvinna som talar med sin älskade i telefon? Några pojkar som spelar fotboll? Allt detta är förbjudet.

Det finns några otäcka scener med spöstraff och stening, och efter vad vi vet om terrorgruppen IS skulle man ha kunnat ösa på med grymheter filmen igenom. Men det är snarare en lågmäld och lite långsam film. Avsikten är att visa på vardagen under islamistiskt styre.

En liten beduinfamilj ute i öknen som är boskapsuppfödare får spela en central roll. Vi är rädda att de ska råka illa ut, den söta 12-åriga dottern med hästsvans som är sin fars ögonsten, och hustrun som kammar sitt långa hår utanför tältet. De är ensamma kvar. Grannarnas boplatser är övergivna. Samtalet i natten mellan makarna är korthugget men kärleksfullt och poetiskt. När familjen drabbas av olycka kommer den från ett annat håll än islamisterna. Men sharialag kommer att tillämpas, och konsekvenserna blir hårdare än annars.

Jag rekommenderar er att gå och se. Det är ingen underhållande film - den närmar sig dokumentären. Men den är sitt ämne till trots stundtals riktigt vacker i sina enastående bilder av människan och naturen.

1 februari 2015

Exodus och Schindler's list

Krakows ghetto i Schindler's list
Vi fortsätter att läsa om uttåget ur Egypten. Josef kom till Egypten när det var goda tider. Senare såg farao judarna som en börda och ville förgöra dem. De var nära att utplånas. Den 27 januari var det minnesdag för Förintelsen i Europa. Man högtidlighöll att det var 70 år sedan befrielsen. I Israel är det den 4 maj som gäller som judarnas minnesdag för alla förintelser. Vår samtalsledare Gunnar Lind hade just samtalat med en judisk kvinna innan vår bibelgrupp hade sitt möte. Han undrade hur det kändes att vara jude i dag. Hon svarade att det alltid är som "vi ska inte finnas".

En medlem i gruppen undrade om Luthers ovilja mot judarna hade haft någon betydelse för nazisternas och tyskarnas antisemitism. Gunnar sa då att Luther inte hade velat utrota dem. Han ville att de skulle bli kristna, inte att de inte skulle finnas. Jag frågade naivt vad han hade emot judarna. Det var ju klart att det var att de inte trodde på Jesus som Guds son!

I slutet av Andra Mosebok 19 kap läser vi om det judiska pingstundret. Då stiger Herren ned på Sinaiberget med blixt och dunder. Men han tillåter bara att Moses och Aron går upp till honom. 20 kap handlar om hur Gud genom Moses ger människorna de tio budorden. Men nästa gång som blir om fyra veckor, eftersom Gunnar ska vara borta, då ska vi börja måla Iotakors. Spännande.

På bio går nu en film som heter Exodus. Någon hade sett. Hon sa att den var välgjord fast en del fattades, och visst var det lite Hollywood. Gunnar hade tidigare sett en annan film om uttåget. Där fanns inslag med från den judiska rabbintraditionen, alltså det som inte står i den hebreiska bibeln. Han konstaterade det med glädje och förstod att det fanns de som kunde sådant i den amerikanska filmfabriken.

Jag såg själv härom kvällen på tv en film om den moderna Förintelsen. Det var "Schindler's List" som jag nog trodde att jag hade sett förut, men jag var inte helt säker. Det blev jag dock när jag i den svartvita filmen såg den lilla flickan i den röda kappan som vandrade till synes obekymrad fram i gränderna i Krakows ghetto när det skulle tömmas. Oscar Schindler återser i koncentrationslägret den röda kappan som omsluter flickans döda kropp i en skottkärra.

Schindler är en affärsman ut i fingerspetsarna som tänker använda sig av kriget och slavarbetare för att tjäna pengar. För att uppnå det måste han vara med i partiet och umgås med nazisterna fast han föraktar dem. De tyngsta replikerna om makt och rättvisa växlas mellan lägerkommendanten i Plaszow, SS-kaptenen Amon Göth och Oscar Schindler. Göth står på sin balkong och skjuter prick på fångarna. Han är helt likgiltig inför dem. De är inte längre människor för honom. Schindler har förklarat för honom storheten i att benåda. Det försöker Göth tillämpa några gånger. Han "förlåter" människor som begått någon försyndelse i hans ögon. Men strax är han tillbaka i sitt inhumana jag.

Det blir mer och mer viktigt för Schindler att rädda liv. Han lyckas utverka att arbetarna i hans fabrik får följa med till ett nytt ställe i Tjeckoslovakien när Plaszow ska tömmas och internerna flyttas till Auschwitz för den slutliga lösningen. När befrielsen kommer får Schindler ett sammanbrott och yrar om hur han kunde ha räddat en till och en till.

Oscar Schindler misslyckas efter kriget både med sin affärsverksamhet och sitt äktenskap. Men han får en fin utmärkelse av Israel. Över 6 000 ättlingar finns till dem han räddade. I slutet av filmen får vi se hur de överlevande hedrar Schindler genom att på judiskt vis lägga ned stenar på hans grav.

Amon Göth hängs i Krakow 1946.







18 januari 2015

Mirjam dansar - ny termin i bibelgruppen

Jag hade tömt frysen på lussekatter fast jag tänkte att folk kunde vara trötta på sånt. Men de gick åt. Två nya deltagare dök upp. Roligt. När vi "gamla" skulle presentera oss verkade ingen veta hur länge de varit med. Men när jag nu hemma tänker efter så började jag på hösten efter min första depression. Det var i september 2011, året då mamma hade dött. Jag var så lycklig att jag var frisk och kunde delta.

Då handlade det om Lukasevangeliet om jag minns rätt. Sedan dess har vi gått igenom trosbekännelsen, läst Petrus och Johannes brev, Apokryferna (de gömda böckerna) och böcker i Gamla Testamentet. Jobs bok var min idé. Jag tycker att det är intressant att se Job som den förste existentialisten. Vi har väl läst något mer som jag inte kommer på just nu. Men det mesta har jag nog skrivit om här på bloggen.

Nu är vi i början av Bibeln. Det är ingen kronologi precis i vårt studium.  Andra Mosebok kap 15 "Israels segersång" läste vi i onsdags. Herren har lett ut judarna ur Egypten, ut ur fångenskapen och slaveriet. Det är det som man firar under den judiska påsken, Pesach.

Tidigare har man menat att israelerna vandrade genom Röda havet, men nu pekar en del av forskningen på att det var en mindre vik de passerade, Akabaviken mellan Sinai och Saudiarabien. Faraos kämpar med hästar och vagnar förföljde dem, men Herren lät vattnet strömma tilbaka över dem, står det i GT. "Men israeliterna gick torrskodda tvärs igenom havet." Lennart Möller, svensk miljömedicinare och hobbyarkeolog, anser sig ha funnit bevis. Han har i sin bok The Exodus Case publicerat bilder på skelettdelar och vagnshjul som påträffats vid dykningar.

Åter till Bibeln: Mirjam, syster till Moses medhjälpare Aron, samlade kvinnor som dansade och slog på tamburin till Herrens ära: "Häst och vagnskämpe vräkte han i havet."

Vår samtalsledare sa att Mirjam var en sådan kvinna som Maria, syster till Marta i NT som levde för en sak, för att lovsjunga Herren. Maria var i Herrens ord, medan Marta också bekymrade sig om det praktiska.