25 augusti 2015

Resa längs kustvägen i Halland

Hej igen läsare! Det har blivit ett alltför långt uppehåll här på bloggen under sommaren. Men den 9 september börjar bibelgruppen i Högalidskyrkan, och den är ju en stomme för den  här sajten. Inlägg om filmer brukar jag också göra, men augusti har bjudit på så fantastiskt väder att jag inte har haft lust att gå in på en bio. Det kommer förstås också att ändras. Hösten brukar vara en rik skördetid för nyproduktioner som ska presenteras för sina tittare.

Det gäller även i allra högsta grad böcker. Mina recensioner och blogginlägg om böcker hittar ni dock sedan ett par år tillbaka på www.litteraturmagazinet.se. Min läsning av Håkan Nessers nya "Elva dagar i Berlin" dyker snart upp där. Sedan följer recension av Sandra Gustafssons relationsroman "Hudlös" och Arnaldur Indridasons till svenska översatta kriminalroman "Den som glömmer". Blogginlägg om böcker som har något eller några år på nacken finner ni på www.litteraturmagazinet.se/anne-charlotte-ostman. Där återfinns också bilder med kortare inlägg som jag publicerar på instagram.com/LitteraturMagazinet.

I dag vill jag delge er några intryck från en resa till Halland som jag och min man gjorde i början av augusti. Vi har besökt alla landskap i vårt avlånga land - vi reste mycket i Sverige med våra barn - men Halland var närapå en vit fläck på kartan. Vi hade bara doppat våra fötter i vattnet på Tylösands havsbad.

Så det bar i väg. Det var längesedan vi bodde på vandrarhem, men nu blev det av igen för hotellen var dyra. Dessutom kan vandrarhem vara bättre när man vill komma nära naturen. Det var väl den ursprungliga tanken med dem och Svenska Turistföreningen.

Fängelsekorridorerna
Vi färdades från norr till söder: "Vi äta,  ni laga" efter floderna Viskan, Ätran, Nissan och Lagan. Fast jag lärde mig nerifrån och upp i skolan. Första anhalt blev Varbergs fästning, där vi bodde i en minimal cell. Det var knappt att resväskorna fick plats bredvid sängarna. Toalett och dusch var en trappa ner, så det var inte jättebekvämt. Det fanns kök som sig bör på vandrarhem, men vi beställde frukost. När vi reste med barnen hade vi annan kassa, så då blev det självhushåll för hela slanten. Nu åt vi ute på kvällarna också. Intill det primitiva vandrarhemmet i Varberg låg en restaurang som var med i den förnämliga White-guiden. Vi åt en underbart mör fisk.

Vi ville stanna fler nätter, men det var hårt tryck. Efter förhandlingar på telefon lyckades vi lägga beslag på ett fyrbäddsrum på vandrarhemmet i Steninge. Två nätter fick vi där. Det var ett underbart ställe med fin allmogeinredning - kanske lite plottrig om man vill vara negativ. Men det vill inte jag.

 Steninge vandrarhem
Värdparet Catarina Arvidsson och Per Carlsson var mycket tillmötesgående. Det märktes att de hade vänner och stamgäster som återkom. Frukosten var lite speciell men god. Vi fick Davos-gröt som stått över natten med havregryn i yoghurt och serverades med bär och nötter ovanpå - tydligen något som var populärt i Danmark och Köpenhamn som har en restaurang för enbart gröt. Värdinnan bjöd också på nybakat grovt bröd.

Vandrarhemmet kunde även erbjuda lättare maträtter men bara fram till kl. 17. Så vi gick ner och åt på restaurangen vid stranden. Där var vi inte ensamma, men det gick att få bord. Två gånger åt vi där.

Strandnära öl i Steninge
Vi hade tur med fina dagar och fina kvällar på vår resa, med något undantag. Lite kyligt kunde det förstås bli framåt natten. Strandliv på dagen var vi dåliga på. Vi ville hellre röra på oss och vandra. Det var mycket tång i vattnet också och väldigt långgrunt. Det blev inte så mycket av Västerhavet på det viset men vackra utsikter så det förslog.

Catarina försökte få in oss en natt till, men det var verkligen fullbelagt. Då reste vi vidare söderut till Mellbystrand. Vandrarhemmet där var ungefär som man tänker sig, inget märkvärdigt. Rummet var ganska litet, men duschen var utanför rummet och det verkade som om vi delade den med bara ett annat rum. 

STF i Mellbystrand
Speciellt med Mellbystrand var att bilar körde på stranden och parkerade där. Så när vi varit på cykelutflykt inåt landet till Halmstad avslutade vi med en sväng på stranden. Det var ju lite kul. Senast jag cyklade på en strand var i Palanga i Litauen, där man har milsvida stränder.

Den första kvällen åt vi hämtpizza med rödvin ute på gården, men sedan förstod vi att värdinnan som var från Sydkorea också hade restaurangverksamhet i anslutning till vandrarhemmet. Den ville hon inte göra så mycket väsen av, eftersom hon inte ville få alltför sena kvällar. Så ingen skylt eller annan information fanns om hennes koreanska mat. Den andra kvällen åt vi Bi bim bap som väl var något slags pytt-i-panna med köttfärs, ägg, grönsaker och ris. Gott var det i alla fall, en ny trevlig gastronomisk bekantskap.

Roligt tidigare på kvällen var att min syster med man och barn kom förbi på resa från Polen till Göteborg. De hade haft det riktigt varmt vid den polska kusten och var helt betagna i landet som de så fort som möjligt ville återvända till. Fantastiska stränder och god och billig mat hade de funnnit där.

I Mellbystrand fick vi bo så länge vi ville, så det blev tre nätter. Den sista kvällen hade värdinnan stängt när vi kom tillbaka från en utflykt till Torekov i Skåne, där vi ätit lunch med vänner. Vi hamnade då på en strandkrog. Vi framhärdade i att vara vid havet den sista kvällen, fast det blåste svinkallt. Det hjälpte inte mycket att vira sig in i de filtar som erbjöds. Det blev ett tufft farväl till Hallandskusten.

Fler bilder och anteckningar från utflykter och hemresan genom Småland och Västergötland hittar ni på mina Instagram- och Facebook-konton.

11 juni 2015

Vardagsinteriörer för en ny marknad (Pehr Hilleström på Sven-Harrys)

En piga höser såppa utur en kiettel
Jag fick en anledning att besöka Sven-Harrys konstmuseum i Vasaparken. Man visar Pehr Hilleströms 1700-talsmålningar med bara några dagar kvar, och i går fanns möjlighet att lyssna till ett föredrag av Mikael Ahlund, universitetsantikvarie i Uppsala, om "Pehr Hilleströms bildvärld" med undertiteln "Kärleken till vardagen".

Det började lite olyckligt. Ahlund talade för tyst och ville eller kunde inte höja rösten. Vi fick vänta på den räddande ängeln som kunde installera mikrofonen. Men sedan fick vi oss mycket intressant till livs.

Pehr Hilleström var prästson från enkla förhållanden. Men han visade begåvning och fick redan som elvaåring påbörja sin konstnärliga utbildning. Som så många andra tillbringade han tid i Paris. Han började som textilkonstnär och gjorde praktik på Les Gobelins. Han började måla först vid 30 års ålder. I måleriet fann han inspiration i holländska stilleben från 1600-talet och i de franska 1700-talsmålarna Boucher och Chardin. Den förra med sina aristokratiska modeller, den senare mer borgerlig.

Hilleström har gjort en egen förteckning över sina målningar - 1 065 stycken - och försett dem med talande beskrivningar. Han var Sveriges mest produktiva 1700-talskonstnär, och han fick sina målningar sålda. Hur kunde han bli så framgångsrik? Jo, han visste att verka som entreprenör. Han riktade sig till det nya borgerskapet. Han annonserade i tidningar och öppnade sin ateljé. Men det som kanske är  mest intressant för oss i dag är att detta också påverkade hans motiv. Visst var han hovmålare också, men de till omfånget stora verken framstår som stelare än vardagsbilderna. Dessa är mindre till formatet - det gör dem ju också billigare. I dem känner köparen igen sig. Trots det franska inflytandet är föremål och klädedräkt omisskännligt svenska. Och målningarna skildrar agerande personer. Ofta är det kvinnor i hemmet. De musicerar, läser eller studerar teckningar. Deras tjänstefolk hjälper till med påklädning eller serverar. En del tavlor gjorde han i flera exemplar, vilket visar på den efterfrågan som fanns.

Hilleström var en mycket mångsidig skildrare av den gustavianska kulturen. Han var närvarande vid viktiga evenemang och fester, avbildade också teater- och operascener.

Unik var Hilleström med sina målningar av smedjor och gruvor. Han var den första som målade arbetande människor. Järnbrukens övre skikt köpte. Det hårda slitet skildrades tekniskt korrekt i härdens sken. Ljuset är imponerande återgivet hos Hilleström, både i smedjorna och i hemmen. En piga kan hålla handen för ett talgljus, men vi kan följa dess återsken på föremål och väggar.

Eldskensmåleri var en särskild genre, där konstnären också var flitig. I Stockholm brann det ofta. Folk var rädda att deras hem skulle brinna upp - det hade Hilleströms gjort en gång - men man var också fascinerad av elden. Tavlorna var eftersökta.

Pehr Hilleström var nära vän till Carl Michael Bellman. Hans teckningar återfinns i den senares visböcker. Sin kärlek till vardagen delade han också med Bellman. Det är Hilleströms interiörmålningar som hänger på Sven-Harrys, med undantag för en eldsvåda på Högbergsgatan.

Det var första gången jag besökte museet. Efter att ha tittat på tavlorna begav jag mig upp till takterrassen, där man kunde betrakta moderna skulpturer. Det var också givande. Nere på marken, i väntan på föreläsningen, slog jag mig ner på uteserveringen med en liten portion matjes med öl. Det var inte billigt.




21 maj 2015

Avslutning i pingstens tid

Vem är poeten?
I går var det avslutning i bibelgruppen. Tur att det var Siv som stod för fikat, för då fick vi både hennes berömda sockerkaka och hallongrottor med kokossmak. Mums!

Vår samtalsledare Gunnar delade ut en dikt som han hade predikat kring i söndags. Men varken han eller vi visste vem poeten var. Jag sa att jag skulle hem och googla. Men jag hittade inget annat än en länk till Svenska kyrkan som var ett sammanträdesprotokoll från Hallstahammars kyrkliga samfällighet i maj 2013. På slutet hade man lagt in dikten under titeln Andens tid. Men inget om upphovsmannen eller kvinnan bakom. Jag tänkte på Ylva Eggehorn men nej, och jag sökte på flera av versraderna. 
Hör av er om  ni vet något!

I alla fall passar inledningsstroferna fint in på försommaren som vi nu äntligen fått en smak av. Min vandring genom Högalidsparken upp till kyrkan kantas av lummig grönska och ljuvliga dofter. Syrenerna slår ut nu!

Sammankomsten började med allmänt svammel. Till slut blev Anne-Mi otålig och undrade om vi inte skulle öppna biblarna. Först bad Gunnar en bön med tack för Guds och människors gåvor, resultatet av händers arbete, och om att Anden skulle vara med oss i läsningen. Nu var det inget vanligt kafferep längre.

Vi fortsätter att läsa Andra Mosebok om israeliternas uttåg ur Egypten. Gunnar som varit på plats i Sinai berättade om koptiska munkar som skjutsat honom i militärjeep och pekat ut Moseberget, om skira blommor som kan leva några dagar i öknen och om hur man kan gräva sig ner till fuktig sand och framställa vatten.

Han ursäktade att han "rabbinerade" så mycket. Han delgav oss sin kännedom om judiska tolkningar av skriften. Om att det inte handlade om ett utvalt folk utan om ett folk som sagt ja. Om ett folk som var framför andra i den meningen att de banade väg. De ville satsa på det heliga. "Herren steg ned på berget i eld", står det i slutet av Andra Mosebok 19 kap. Det är judarnas pingst. Han talar med Moses, och i 20 kap delger Moses det judiska folket de budord som Herren gett honom.

I dem har vi utgångspunkten för nästa termin som börjar den 9 september. Tage hade uttryckt önskemål att vi inte bara skulle läsa utan också samtala om viktiga frågor. Jag påminde om det, och han hade ett förslag: Hur ska man leva som en god kristen? Det godkändes av gruppen, och jag kände att hösten kommer att bli spännande. 

30 april 2015

Kristinas Nice och mitt (Kristina Svensson, Mitt Nice)

Eftersom jag känner Kristina Svensson visste jag att hon skulle komma ut med en guidebok om Nice. Det är en plats som jag fattat tycke för. Första gången var jag där första maj, då man demonstrerade och sålde liljekonvaljer. Nice ligger vid Franska rivieran och har ett behagligt klimat året runt. Staden är ganska stor så den kan erbjuda mycket av nöjen, som kulinariska och kulturella begivenheter. Och Medelhavet är där förstås. En bra kombination. Jag införskaffade ett exemplar av "Mitt Nice".

Jag och min man föll genast för Kristinas hållning till staden. Hon inleder: "Att sitta på en uteservering i flera timmar och iaktta folklivet - det är Nice för mig." Så skönt och avkopplat.

Men vi gillar att röra på oss också. Därför tar vi tacksamt emot tipset att man kan vandra kustvägen till Villefranche-sur-Mer. Det var dit vi åkte med tåget och badade när vi var i Nice sist, i juli 2005.Där finns en liten sandstrand och gott om restauranger. Det är inte skönt med stenarna på stranden och på botten i Nice. Därför skriver Kristina också att man får tänka på att ha badskor med sig om man vill bada inne i staden. Det låter njutningsfullt när hon beskriver en heldag på en privat strandklubb. Men billigt är det inte. Det kostar mellan 20 och 25 euro att få tillgång till solsäng, parasoll och andra bekvämligheter. En riktigt bra restaurang kan också höra dit, fast då får man förstås betala en gång till.

Stranden ligger nedanför den berömda Promenade des Anglais, och på andra sidan ligger exklusiva Negresco. Hotellet har två restauranger, Chantecler med två stjärnor i Guide Michelin och Brasserie Rotonde som är en något enklare variant. Kristina menar att Chantecler nog är Nice bästa restaurang - det vill inte säga litet. Vi var i Nice för att fira silverbröllop, så vi ville unna oss en champagne på Negresco. Vi bad om att få sitta inne. De har en uteservering också, men man vill ju smaka på miljön. Rotonde var inredd som en gammaldags karusell. Som tur är rör den inte på sig längre. Då hade vi kunnat sätta bubblorna i halsen.

Negresco överskuggade allt. Därför minns jag inte var vi åt den kvällen. Men jag kommer speciellt ihåg två restaurangupplevelser i Nice. Den ena var den lilla restaurangen Chez Palmyre i Le Vieux Nice, Gamla stan. Menyn var handskriven och genuint fransk. En dam i 80-årsåldern lagade all mat själv och kom ut och hälsade på gästerna. Kristina är öppen för tips från läsare. Hon publicerar dem på sin sajt tomatsallad.nu/mitt-nice. Det här är mitt. Jag ser på nätet till min glädje att restaurangen finns kvar. Men den har övertagits av en ung kock. Han använder bara färska råvaror från marknaden. Köket beskrivs som mirakulöst bra. Och en trerättersmeny kostar bara 15 euro.

Den andra smakupplevelsen var den ljuvliga desserten Profiteroles nere i  hamnen. Det var min första, men man blir fast. Trots att den är mycket mäktig med både mördegskaka, glass, grädde och chokladsås. Jag tror den har italienskt ursprung, men då är det inte konstigt att den serveras i Nice.

Kristinas förslag på utflykter tar vi tacksamt emot. Vi har inte besökt bergsbyarna ovanför Nice utan istället gjort längre resor upp i Provence. Konstnärsbyn Saint-Paul-de-Vence med det berömda museet Fondation Maeght är en charmig ort. Men om man inte gillar att vada genom busslaster ska man åka vidare till Vence, skriver Kristina. Där finns en fin gammal stadskärna.

Det är också roligt att få veta att den italienska gränsstaden Ventimiglia har så mycket att erbjuda. Den har vi bara erfarenhet av som tågstation.

Kristina skriver inte om hur man tar sig till Nice, och det är väl ganska onödigt. De flesta tar förstås flyget. Men vi har faktiskt kommit med tåg flera gånger. Senast med nattåget från Strasbourg, där vår son studerade. Det var helt okej och billigt dessutom.

Boende finns inte heller med. Kristina bor i Antibes som hon för övrigt ska ge ut en bok om snart: Strövtåg runt Antibes.Vi hyrde en liten studio med sovloft en bit upp i staden mot järnvägsstationen. Där svettades vi ganska rejält utan luftkonditionering och med en sliten  fläkt som vi inte vågade använda. Så det stället rekommenderar vi inte. Men vi hade utsikt över ett livligt folkliv långt in på natten. Det får bestämt bli Nice snart igen!


9 april 2015

Mitt iotakors - min glädje och min smärta

Så vackert blev mitt iotakors.
I går i bibelgruppen målade vi färdigt våra iotakors. Det tog fyra sammankomster att bli klar. Det var lite bistra förutsättningar tyvärr den här gången. Det var dålig koll på kaffelistan. Ingen hade förberett fika. Så någon skivade en banan, och så ordnades det med vattenkokare och tepåsar.

En rysk kör hade vi i bakgrunden på cd. Vår ledare Gunnar förklarade också medan vi fyllde i de olika fälten vad de och färgerna står för.

Vi hade nu att färglägga den svarta kanten runt hela korset - eller trädet som man också kan se det som. Det svarta är barken som står emot det onda.

Korsen i korset ska vara vita. Det är svårt att måla vitt på vitt papper, så Gunnar sa att vi kunde fylla i konturerna. Det får de vita korsen att framträda. Korset innehåller alla tider på samma gång och bär in i evigheten.

Gunnar läste Efraim Syrierns bön: "Gå in in dig själv, bo inom ditt hjärta, för där är Gud".

Sedan fick vi säga hur vi tyckte det varit att måla iotakorsen. Jag har sett konkreta saker och innehåll på flera ställen. Bönesvar som förvandlat sorg och oro till kärlek, misslyckanden som jag inte vet om de haft något gott med sig, den svarta barken som består av mina mediciner. Utan dem håller jag inte ihop. Det blå hoppet är Jesus i mörkret. Men nu är jag frisk. Tacksamhet och glädje lever i det röda.

26 mars 2015

Den blå och den gula färgen (Iotakorset)

Jungfru Marie bebådelse
Bakgrundsmusik är en kör från ett kloster utanför Milano. Vi är inne på vårt tredje Iotakorsmöte. Det tomma korset har fyllts i med rött, smärtans och kärlekens färg, och med grönt, det läkande och växande - Iotakorset är också ett träd. Vi har tänkt igenom våra svåra vägar och hur de har förvandlats till något användbart. Och vi har erinrat oss den kärlek vi har fått ta emot.

Nu ska vi måla med blått och gult. Blått är det livgivande vattnet – och himlen. Gult är huden runt vårt liv. Är den tjock, hård, taggig, mjuk, transparent?

Tidigare har vi lämnat sju knutpunkter på korset som vi inte fyllt i. De ska bli blå. Vi börjar nerifrån. Den första är födseln ur moderlivet och fostervattnet. Den andra är dopet då vi tas upp i den kristna gemenskapen. Den tredje är konfirmationen, vi bekräftar vår tillhörighet.

Sedan är vi uppe vid korsets krona och dess nedre knutpunkt, vuxenblivandet. Kommer vi ihåg något särskilt tillfälle? Det är väl när man flyttar hemifrån, säger Tage. Ja, det håller jag med om. För ett par av deltagarna innebar det svåra uppgörelser med föräldrarna som sett fram emot en annan bana för sin son eller dotter eller som velat leva i en närmare gemenskap med dem även när de blivit vuxna. Gunnars, vår samtalsledares, mor och far hade planerat för att han skulle överta den gård de hade slitit ihop till. Sivs föräldrar ville ha henne nära sig när de andra syskonen lämnat hemmet för giftermål och studier.

En knut till vänster på kronan ska fyllas med den del av vårt liv som vi ser som misslyckad eller där vi inte bottnat. Jag vet genast.  Det är arbetslivet. Det har varit krokigt med flera uppbrott. Jag har lämnat eller inte blivit insläppt. Visst har det varit rikt av upplevelser inom olika områden. Mycket har jag lärt mig. Trädets grenar har brett ut sig, men de sitter löst på stammen.

Knuten till höger symboliserar det vi är stolta över. Jag känner det svenska språket och dess nyanser. Jag kan skriva. Det kan jag.

Högst upp är Hoppet. Siv förknippar det med Davids psaltarpsalm 139. Så börjar den:

1För körledaren. Av David, en psalm.
Herre, du rannsakar mig och känner mig.
2Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
3Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
4Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
5Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
6Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
 
Med den gula färgen ska vi fylla i det näst yttersta fältet av korset. Det blir en inre ram, huden kring vårt liv. Det är Jungfru Marie bebådelsedag. Gunnar visar en ikon med Maria där hon sitter och spinner när ängeln kommer med sitt budskap att hon ska föda ett barn. Av de tunna trådarna ska det bli ett förhänge i templet, så fint att himmelriket lyser igenom.

15 mars 2015

Polska "Ida" - en värdig Oscarsvinnare i det mindre formatet

Wanda (Agata Kulesza) och Ida (Agata Trzebuchowska)
Så blev det av till slut att vi gick och såg den polska filmen "Ida" som fått så mycken god kritik och som kronan på verket en Oscar för bästa utländska film. Jag blev förvånad att det var en så pass "liten" film. Den är kort, en timma och 20 min, och handlingen är enkel. Svartvit är den också, vilket skapar både ett vackert foto av huvudpersonen och ett dystert över den polska landsbygden. Det svartvita kan också ses om en vink till 60-talets konstfilmer. Och det är på 60-talet i Polen som det utspelar sig.

Ida är en ung flicka som lever i kloster. Om en vecka ska hon avlägga klosterlöftena. Abbedissan menar att hon dessförinnan måste träffa sin moster, den släkting som hon har i livet. Mostern berättar att Ida är judinna. En man i deras hemby har gömt hennes föräldrar under kriget. Själv kunde Ida som barn smugglas iväg. Nu reser mostern Wanda med henne ut från Warszawa för att leta upp mannen i fråga. Han är döende när de finner honom, men sonen visar var i skogen han grävt ner föräldrarna och Wandas lilla son som inte kunde komma undan eftersom han var omskuren. Sonen medger att han dödat dem. Det blev väl för farligt att hålla dem gömda.

Röda Wanda har fått lämna sin tjänst som domare i den kommunistiska statens tjänst.Varför får vi inte veta. Men nu lever hon utan ledstjärna. Hon är alkoholist och kedjerökare och inte heller så noga med vilka män som får följa henne hem. Wanda är motsatsen till Ida - den moraliskt rena oskulden.

Det är förstås ett genialiskt drag av filmmakarna att Ida under sin sista vecka i frihet får följa med Wanda till rökiga barer och dansrestauranger. En saxofonist lägger märke till hennes skönhet och undrar om hon måste bära sin huvudduk hela tiden.

Filmen slutar som man kan vänta sig och ändå inte.

Jag tänker på den Oscar som "Ida" fick. Hård konkurrent var "Timbuktu" som jag också har skrivit om här. Vilken skulle jag ha röstat på? I "Ida" finner de båda kvinnorna varandra i sorgen över vad de förlorat i mänsklighetens grövsta förbrytelse. I "Timbuktu" ligger hoten och faran i nuplanet. Det handlar om ett annat brott mot mänskligheten som vi idag har på skärmarna framför våra ögon. Hur långt det kommer att gå vet ingen. Hur det än är minns man individerna i de båda filmerna. Nej, jag kan inte jämföra.