13 oktober 2014

I dag är det 50 år sedan min mormor dog

Min mormor Gunhild till vänster på  bilden från mitt dop
Min mormor Gunhild blev bara 64 år gammal. Hon hade dåligt hjärta hela livet. Hon föddes år 1900 av Anna som 25 år gammal nyss hade blivit änka. Gunhild hade en storebror och kom att få tio halvsyskon när hennes mamma gift om sig. Anna fick tolv barn. Det är hon som håller mig i knät. Hon var en frisk och stark kvinna som levde till hon blev 88. Anna dog också 1964, samma år som Gunhild men i januari. Annas största önskan var att inget att barnen skulle gå före henne, och den bönen blev uppfylld. Anna var en gudfruktig kvinna som fick emotta en utmärkelse i Mjölby kyrka för moderlig gärning.

Gunhild var trots sin klena hälsa en glad och livlig person. Det sägs att min morfar Edvin var så blyg så det var Gunhild som fick fria. När hon gifte sig 25 år gammal var hon med barn, ett tvillingpar. Min mamma Margaretas tvillingbror hette Hans. Släkten kallade dem för Hans och Greta. Tragiskt nog dog Hans endast 14 år gammal i brusten blindtarm och tarmvred. Det var 1939, och penicillinet fanns ännu inte tillgängligt. Familjen hade flyttat från Mjölby och bodde en period i Linköping. Där hade mamma och Hans läst tillsammans, men när det väl blev konfirmation i Tannefors kyrka var hon ensam kvar. Den nattvarden hade satt sig så fast i hennes minne att hon inte vågade gå fram till nattvardsbordet på många, många år. Det var jag som ledde fram henne till den heliga måltiden i Högalids kyrka. Hon kände en stor befrielse och glädje efteråt.

30 september 2014

Förutsägbart smårolig (Medicinen)

Medicinen av Colin Nutley hade premiär den 29 augusti
Jag hade fått en gratisbiljett. Det var därför jag gick och såg "Medicinen" av Colin Nutley med Helena Bergström - förstås - i huvudrollen.

Storyn ser ut så här: Johanna är skild och ensamstående med två halvstora barn. Hennes man har hittat en yngre kvinna. Johanna jobbar på modemagasinet Dolce Vita, där hon blir hunsad av sin chef och är avundsjuk på en ung vacker kollega. Den enda mannen på redaktionen håller sig i bakgrunden. Kvinnorna tror att han är bög för att han inte har stött på dem.

Johanna lovar sina barn att de ska få åka till Menorca. De ska få följa med på en reportageresa. Reseföretaget bjuder. Men så blir hon snuvad på alltihop. En annan får åka.

Då måste Johanna för att inte svika skaffa fram pengar. Hon anmäler sig att bli försöksperson för en medicin mot herpes. Äntligen ska hon bli av med sitt munsår, och hennes barn kommer att bli glada över resan. Halva gruppen får den nya medicinen, andra delen sockerpiller. Samtalet hos doktorn går ut på att herpes kan ha med stress att göra.

Redan efter första tabletten blir Johanna som en ny människa. Hon blir attraherad av både män och kvinnor, skapar kontakter och vågar uttrycka även inför chefen vad hon vill.

Mer än så ska jag väl inte berätta. Det är ganska förutsägbart men lite småputtrigt. Regissören står på den medelålders kvinnans sida, och det är ju sympatiskt.

24 september 2014

Max Raabe på Cirkus med tacksam publik

Max Raabe från Berlin är ett fenomen med sin Palast Orchester. De framför 1920- och 30-talsjazz. Raabe i frack är sångsolist. I orkestern finns också många skickliga solister, bland annat den enda kvinnliga medlemmen, violinisten Cecilia Crisafulli.

Publiken på Cirkus i måndags var mycket tacksam, ja jublande. Medelåldern var ganska hög, typ min ålder där några kunde snappa upp Raabes skämtsamma tyska vändningar om innehållet i låtarna. I går gav han ytterligare en föreställning på Cirkus. I dag är han i Oslo, ser jag. Efter orter som Bremen och Hamburg är det dags för Berlin i slutet av februari 2015. Kommande evenemang finns att läsa om här. Det gäller att vara ute i mycket god tid för biljetter till hans konserter.

Raabe sjöng både på tyska och engelska. Cole Porter, Kurt Weill och Hammerstein fanns med på repertoaren. Humorn slår ibland igenom i själva utförandet också. I ett nummer försöker orkestermedlemmarna överrösta varandra med små klockor.

En gammal Raabe-goding som publiken känner igen är "Mein kleiner grüner Kaktus": Mein kleiner grüner Kaktus steht draussen am Balkon Holeri, holeri, holero. (Obs. en annan violinist i Youtube-klippet.) Max Raabe kommenterar: "Den här historien om en kaktus som föll ner i huvudet på grannen under tycker vi tyskar är rolig." Raabe har en oefterhärmelig diktion, där han betonar stavelserna och överdriver tungrots-r:n. 

Åskådarna ropade efter extranummer och fick två. Raabe i sin eleganta skepnad berättade att får några år sedan kom han och hans orkester i kontakt med popmusiken. Så brände de av Abbas "Super Trouper" och Tom Jones "Sex Bomb". Obeskrivligt! En fantastisk avslutning.

30 augusti 2014

Promilletanten i TV4-soffan i morgon söndag (Anna Charlotta Sjöström, Promille)


I morgon kl 10.45 kan ni se Anna Sjöström i TV4 samtala om sundare alkoholvanor. Hon  är aktuell med sin bok "Promille", där hon vägleder oss till ett hälsosammare drickande. Promilletanten är hennes namn på sig själv och sin hemsida www.promilletanten.se.

Jag vet inte hur många rosévinsglas jag har sett på Instagram och Facebook i sommar. Jag kan icke räkna dem alla. Så vältajmat då att komma ut med en bok som ger råd till dem som har fått lite väl mycket av det goda under ledigheten. Anna Sjöströms ”Promille – Drick smartare” är en snygg bok med ett inbjudande innehåll. Den är rolig och innehåller inga pekpinnar. Men den har ett allvarligt syfte.

Med för många flaskor på bordet blir inte middagen så lyckad. Barn lider under helger och semestrar. Dåliga vanor etableras.

Anna Sjöström har arbetat med alkoholprevention i trettio år, bland annat inom Försvarsmakten. Hon har en vetenskaplig grund för det hon skriver, men hon framställer fakta på ett lättillgängligt sätt. Hon håller med dem som menar att alkoholister inte kan dricka alls. I övrigt är det inte svart eller vitt. Har man en hög alkoholkonsumtion kan man till exempel sprida ut den så att de medicinska och sociala riskerna blir lägre.

Klargörande tabeller och enkäter gör boken nästan till en bilderbok. Det har författaren inget emot, förklarade hon på releasen på Summit Grev Turegatan. Läsaren får bland annat veta att ett standardglas vin är 1,5 dl. Jag som trodde att det var 1,25. Det var en glad överraskning. Då dricker jag inte så mycket! Skämt åsido finns det många vägar till självbedrägeri och förnekelse i sådana här sammanhang.

Jag har inga alkoholproblem, och det har inte Anna Sjöström haft heller. Hon visar med sin yrkeserfarenhet och sin bok att man inte behöver ha erfarenhet av eget missbruk för att vilja hjälpa andra. Vid bokförsäljningen på Summit gick 10 kronor till Stiftelsen Trygga barnen.

Härom kvällen var jag och min man på Kvarnen med ett par vänner. Vi kvinnor drack ett glas var, men männen höll sig till alkoholfritt. Min egen ska ha fyra vita veckor fram till vår Paris-resa. Vår vän sa att det under semestern blivit ett vanedrickande som förlorat det festliga inslaget. Det blev tomt utan vin. Då är det dags att se upp.

Vi är många som kan ha nytta av ”Promille”. Det är inte dumt att göra en koll ibland av sina dryckesvanor. Så slå på tv:n!



29 augusti 2014

Realism i romanens tjänst (Mari Åberg, Löftet)

Jag har varit inblandad i utgivningen, bland annat som korrekturläsare. Så ni vet. Men jag vill ändå skriva några ord om ”Löftet” av Mari Åberg.

Hon skriver på en trilogi utifrån sina föräldrars levnadsöden. Den första boken heter ”Och kvar stod en röd resväska”. Där har Åberg inspirerats litterärt av moderns olycka att ha blivit utkastad från hemmet när fadern gift om sig. Den andra boken i trilogin som släpps i dagarna med titeln ”Löftet” har en liknande utgångspunkt. Göran blir tidigt moderlös, och fadern hemfaller åt spriten. Därför auktioneras han och syskonen ut. Själv blir han dräng hos en elak och krävande bonde.

”Löftet” har Mari Åberg valt att ge ut på Lava förlag. Det är ett nystartat så kallat hybridförlag. Författaren investerar i sin egen utgivning och får tillgång till ett förlags sedvanliga tjänster som lektörsläsning, hjälp med synopsis, korrekturläsning, marknadsföring med mera. Men andelen i vinsten blir större.

Lava har än så länge gett ut mest facklitteratur. ”Löftet” är den första romanen. Med min bakgrund tycker jag naturligtvis att det är roligt och hoppas på mer skönlitteratur framöver.

Göran i ”Löftet” är i samma generation som mina föräldrar. Handlingen utspelar sig från 1920-talet och framåt. Han är sågverksarbetarson som min pappa. En möjlighet till karriär för arbetarpojkar vid den tiden var att ta värvning. Göran kallas in till militärtjänst under kriget, blir kvar och utbildas till soldat. På de meriterna kan han söka till Polisskolan i Stockholm. Min far tog värvning vid 17 års ålder, och han blev också polis.

En annan personlig anknytning till Mari Åbergs huvudperson är att han och jag gått i samma skola. Göran går i skola i Hybo i Hälsingland. Han tycker om skolan och drömmer om ett intellektuellt yrke. Själv gick jag ett år i Hybo, närmare bestämt sjätte klass, men det var ju flera decennier senare, på 60-talet. Det var fullt i skolorna i Ljusdal, där jag bodde, så vi fick åka buss till Hybo.

Mari Åberg är bra på detaljer och stämning. Hon skildrar trovärdigt tid och miljö. Vi får följa Göran som fältjägare och som frivillig i Finska vinterkriget. Han deltar också som chaufför i den så kallade Petsamo-trafiken, något som jag inte hade hört talas om. Jag får ta Google och Wikipedia till hjälp: ”Petsamotrafiken kallades den handel som skedde via den finska hamnen Liinahamari (Limhammar) vid Petsamo under perioden april 1940 till juni 1941. Handeln var, efter det tyska angreppet på Norge 9 april 1940, Finlands och Sveriges enda exportväg västerut.”

Det om det yttre. Mari Åberg gestaltar även Görans inre strider. Han rids av skuldkänslor över ett löfte han avgett och inte kunnat hålla. Han kämpar också med spriten och dess förledande och sköna glömska. Ska han någonstans finna frid?


”Löftet” är en fin utveckling av författarskapet. Dialogen är naturligare. Och här står den nogranna realismen tydligare i romanens tjänst.

Detaljrik debut (Mari Åberg, Och kvar stod en röd resväska)

Mari Åberg vill skriva ”romaner om vanliga människoöden”. Det skriver hon i efterordet av sin debutroman ”Och kvar stod en röd resväska” som kom förra året. Boken tar sin utgångspunkt i hennes mors liv. Huvudpersonen Hanna blir utkastad från sitt hem av en elak styvmor. Och hon lider hela livet av att inte få bekräftelse och kärlek av sin far. Det är den känslomässiga grunden. Materiellt har Hanna en bra uppväxt, men när hon ensam kommer till Stockholm i de övre tonåren får hon arbeta hårt för uppehället. Drömmen att bli modedesigner går upp i rök.

Före debuten hade den blivande författaren en dröm som kom att spela stor roll. Elsie Johansson satt på hennes bröst och ingav mod i henne: Jag vet att du kan. Nu skriver du!

Och visst kan man säga att Mari Åberg liksom Elsie Johansson skriver i en svensk arbetartradition, där vi finner namn som Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård, Lars Ahlin, Moa Martinson, Vibeke Olsson och många fler. Internationellt är den svenska traditionen stark, speciellt med proletärförfattarna på 30- och 40-talen. Det speciella med dem var att de skrev självbiografiskt utifrån sin egen arbetarbakgrund.

Mari Åberg är en skicklig realist. Hon kan konsten att detaljrikt skildra miljöer och tidsepoker med deras speciella attribut. Läsaren förstår att hon gjort noggrann research: Vilka människor frekventerade Bräutigams i Göteborg på 30-talet? Vad måste man kunna som servitris på Kvarnen i Stockholm? Vilka restriktioner fanns för alkoholförtäringen? En del av detta har väl vi infödda svenskar hört talas om. Men jag tänker att för dem som vill sätta sig in i svenskt 1930- och 1940-tal kan dessa beskrivningar vara till glädje och nytta.

Ett problem är dock att de beskrivande sjoken stannar upp själva berättelsen. Att Mari Åberg uppenbarligen vill förmedla mycket information leder ibland också till orimligt långa repliker späckade med innehåll.

Stilen vetter åt det sentimentala. Hanna är en präktig och arbetsam flicka. Därför blir ett grovt övergrepp som Hanna blir utsatt för extra obehagligt att läsa. Där sträcker sig författaren så långt att hon till och med förmedlar förövarnas synvinkel. Ja, i storstaden finns många faror och frestelser. Mari Åberg visar hur utsatta flickor var och knyter an till 30- och 40-talens sexualpolitik.

”Och kvar stod en röd resväska” är en lovande debut. Själv hoppas jag på lite mera driv och sparsamhet med detaljerna i nästa bok. Sann litteratur är inte samma sak som många ord.



13 juli 2014

Utmanande ord i dagens predikan

Högalidskyrkan från mitt fönster
Jag är inte särskilt flitig att gå i kyrkan, fast man knappt kan ha närmare än jag. Varje dag har jag den mäktiga Högalidskyrkan framför mina ögon. Det är bara att bestämma sig att gå emellanåt. Ibland blir det på viktiga dagar som den absolut avgörande Påskdagen. Eller stämningsfulla dagar som Första advent. I dag är det den fjärde söndagen efter Trefaldighet. Trefaldighetstiden sträcker sig långt in på hösten. Det är söndagar som betonar livet i Kristi efterföljd. I dag är temat "Att inte döma".

Hur ser det ut en så omärkvärdig söndag mitt i sommaren? Det är förstås glest i bänkraderna. Men för den skull är det inte få människor där. Det är en stor kyrka att fylla ut. Och de som är där är troende. Så gott som alla går fram, deltar i församlingsgemenskapen och tar nattvarden.

Men tjänarna är få: den tjänstgörande prästen Anna-Lena Björk, organisten Anna-Lena Engström och två kyrkvärdar. Ingen kör är på plats i dag. Organisten sjunger en psalm i folkviseton ensam och a capella. Fint! Annars rör hon sig i det stora kyrkorummet, spelar först på piano, sedan på den lilla orgeln och sist på den stora på läktaren.

I år gäller tredje årgångens läsningar i "Den svenska evangelieboken" som finns att läsa efter psalmerna i Psalmboken. I Lukasevangeliet 6:36-42 finner vi de välkända orden: "Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget?" Det kan nog inte gå en dag utan att vi dömer på något vis. Lätt att döma är det på nätet. Vi delar länkar och pekar ut andra som vi tycker har sagt något dumt. Och oj vad vi dömer i våra tankar. För att upphöja eller skydda oss själva tänker vi på andra som sämre i något avseende. Ett vapen mot detta ger oss prästen: ""Tänk att Gud bor i varje människa!" Vad provocerande! Vad svårt! Riktigt radikalt. Men varför inte försöka?

Något som jag personligen har svårt för är människor som skyller på andra. (Nu dömer jag, fast rätt!) Det är en särskild form av dömande som jag anser vara mycket ohederlig. Har vi fått bekymmer, har det gått dåligt för oss i något avseende, kanske vi fått bakslag i karriären eller i privatlivet, är det väl högst improduktivt att skylla på andra. Vad lär vi oss av det? Hur kan vi då gå vidare?

Prästen menade också att man förstås måste påtala fel ibland. Och fotbollsmatcher måste dömas - hon kunde förstås inte avhålla sig från att kommentera det aktuella läget med finalmatch i VM. Vi måste också ha domstolar. Och människor behöver få en dom ibland för att få ett avslut, för att kunna gå vidare.

Till er som tänker på religionen och också kristendomen som dömande vill jag avsluta med ett citat ur Nordisk kvinnolitteraturhistoria. "Inga uttalanden av Jesus kan tolkas som att han ansåg kvinnorna underlägsna männen." Nej, han sade till dem som ville stena en kvinna som begått äktenskapsbrott: "Den av er som är fri från synd skall kasta den första stenen på henne."