1 juli 2016

Saxå kammarmusikfestival och vår sommar i Bergslagen

I Svenska Dagbladets understreckare igår läste jag att det kommit ut en bok om Saxå kammarmusikfestival som äger rum varje år på Carl Jan Granqvists herrgård utanför Filipstad. Publikationen heter rätt och slätt "Saxå kammarmusikfestival" (Måltidsakademiens förlag, red. Karsten Thurfjell och Peter Eriksson). Carl Jan förklarar att han "finner kammarmusiken underbar, både dess intimitet och dess nödvändigt olönsamma litenhet". Musikernas arvode består i nyckeln till vinkällaren.

En text handlar om samspelet mellan musiker och publik. Cellisten Elemér Lavotha uppskattar den andligen närvarande publiken som väntar in rätt timing för att applådera efter en känslig avslutning. Lavotha blir för övrigt min systerdotters lärare när hon börjar på musikhögskolan i Piteå i höst.

I dagarna är festivalen inne på sin trettioförsta omgång. Den avslutas i kväll och på lördag.

Understreckaren för mig i minnet tillbaka till vår familjs sommar i Bergslagen 1990. Den var ganska speciell. Min man var vikarie på Bergslagsposten i Hällefors, och vi bodde intill Loka station. Där gick det godståg förbi och Inlandsbanans sommarförlängning från Kristinehamn, till särskild lycka för sonen som älskade tåg.

Det är nog en sommar som mina barn aldrig kommer att glömma. På grund av min mans arbete hamnade vi på lite ovanliga saker. En var kammarmusikfestivalen i Saxå. Maken skulle fotografera, och jag hade tagit på mig att skriva min första och hittills enda musikrecension. Det skulle spelas Mozart, så jag läste in mig lite på honom på Hällefors bibliotek. Artikeln blev väl mest refererande. Så mycket annat var jag inte kapabel till. När konserten var slut hälsade vi på Carl Jan och han gav sonen, nio år och dottern, sex år komplimanger för att de suttit stilla och lyssnat. "Jag förstår att de är vana vid konserter" sa han. Men det var deras första. De var helt enkelt väluppfostrade.

En annan kväll fick vi vara med när maken skulle åka ut i skogen och fotografera ett torp som brann efter att blixten slagit ned. Det var spännande. Tillbaka på lokalredaktionen skulle bilderna skickas till Bergslagspostens centralredaktion i Lindesberg för att komma med i morgondagens tidning. Men tekniken som användes fallerade. Den var ju förstås mycket klumpigare än i dag. Lösningen fick bli att man använde sig av gamla bilder. Bildtexten morgonen därpå förklarade att de var från ett tidigare släckningsarbete!

Kanske vi skulle passa in festivalen nästa år och uppleva gamla minnen.


15 juni 2016

Onsdagsmässa i Ansgarskapellet

Ansgarskapellet, Högalidskyrkan. Foto från kyrkokartan.se
Vilken härlig sommardag! Jag gick min promenad längs Årstaviken till Eriksdalsbadet. Fram och tillbaka till Hornstull är det en halv mil. Jag kom lagom till onsdagsmässan i Högalidskyrkans Ansgarskapell kl 12. Min kyrkogång är avhängig Friskis och Svettis. Det är nu ingen jympa på onsdagar, så jag kan gå på mässan. Den varar en halvtimma. Efter den gick jag och handlade, och så var det dags för lunch.

Det har varit tredje söndagen efter trefaldighet, och tjänstgörande präst utgick från evangelietexten om kvinnan som återfann sitt silvermynt. Jesus säger att på samma sätt gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig. Prästen fortsatte med en betraktelse om att komma tillbaka till sitt andliga centrum. Det handlade förstås om det inre, om kontakten med Gud och himmelriket. Till det yttre har jag alltid nära till det, eftersom jag bor nedanför Högalidskyrkan och har den framför mina ögon varje dag. Men troligen underlättar det också en inre, andlig rörelse. Kyrkan, med Guds närvaro i ord, bilder och musik, står hela tiden redo att ta emot mig.

Inne i kapellet delades en extra psalmbok ut, "Psalmer i 2000-talet". Vi sjöng psalm 841: Sjung in ljus i alla städer. Jag tyckte den var onödigt negativ till staden, vars hårdhet och mörker måste bekämpas. Jag hade hellre sjungit psalm 840 på uppslaget innan: Du är här i stadens famn. Själv har jag ingen negativ erfarenhet av att leva i en stad och en ganska stor sådan. I staden finns många olika slags människor. Här kan man lättare vara sig själv, och det finns fler möjligheter till personlig utveckling.

Efter nattvarden gick jag till ljusgloben och tände ett ljus för mina barnbarn och deras föräldrar. När en präst som jag känner vid utgången frågade hur det stod till svarade jag att jag fått mitt tredje barnbarn. Det är min definition av lycka nu, barnbarnen. Det är en så stor glädje som jag får helt gratis - precis som Guds nåd.

29 maj 2016

Två bibliska mödrar

I Toscana, som vi nyligen varit i, är museerna fulla med religiös konst. Då kan det vara bra att vara lite bevandrad i Bibeln. Många motiv är välkända, som Marie bebådelse och Den sista måltiden. Men ett var nytt för mig. I Galleria dell'Accademia i Florens såg jag Johannes tillsammans med Maria och Jesus eller Den heliga familjen. Johannes och Jesus öden är sammanflätade.

I Lukasevangeliets första kapitel läser vi om det äldre barnlösa paret, prästen Sakarias och hans hustru Elisabet. Sakarias tjänar i templet, och när han tänder rökelseoffret uppenbarar sig en ängel. Ängeln säger till Sakarias att hans bön har blivit hörd. Elisabet ska föda en son som ska bli stor inför Herren.

Sex månader därefter blir samma ängel, Gabriel, sänd till Maria. Hon får veta att hon ska föda ett barn som ska kallas Guds son. Hur ska det ske? undrar Maria. "Jag har ju aldrig haft någon man." Ängeln berättar då att hennes släkting Elisabet som sades vara ofruktsam också väntar en son. "Ty ingenting är omöjligt för Gud." Några dagar därefter söker Maria upp Elisabet. Då sparkar barnet till i Elisabet, och hon fylls av helig ande. Därefter följer Marias berömda saligprisning av Herren som "har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna".

Vid tolv års ålder besöker Jesus templet, där han stannar några dagar för att samtala med de lärde och ställa frågor till dem. Men han var trettio år när han först trädde fram inför folket. Johannes kom ut tidigare med sin förkunnelse om förlåtelse genom omvändelse och dop. Folket undrade om han var Messias. Då svarade Johannes: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld."

Johannes döpte Jesus. Då öppnade sig himlen och en röst sade: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

12 maj 2016

Om bönens kraft

Vi fick en fin uppståndelsebild med oss hem
Igår kväll var sista gången i bibelgruppen för den här terminen. Vi fortsätter i Lukas och har kommit till 11 kap "Om bön". Lärjungarna vill att Jesus ska lära dem att be. Då ger han dem Fader vår. I nyöversättning börjar den "Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma". Jesus ger dem ett förhållningssätt till Gud. Det består inte av fruktan utan är en pappa-barn-relation. Det är ett gott och förtroligt förhållande.

Sedan fortsätter bönen med "vårt bröd för dagen" och "förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss". Den sista raden är: "Och utsätt oss inte för prövning" - i tidigare översättning "frestelse". En utökad bön återfinns i Matteus 6 kap.

Men vi behöver väl prövningar? Att välja och att välja bort gör oss till de människor vi är. Gunnel Vallquist var också av den uppfattningen. Hon hänvisade till Antonius ord om att utan prövning kan ingen blir frälst.

Någon i gruppen undrade om man kunde få prövningar och svårigheter som ett straff. Nej, svarade vår samtalsledare. Jesus säger aldrig att det har du för dina synders skull.

Jesus säger att vi ska vara påträngande i vår bön. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." Jag berättade för gruppen att jag bett samma bön i många år och till slut fått svar. En stor lycka.

Vi talade om att bönen kan förändras över tiden, att vi kan komma att förstå att det kanske är något annat vi ska be om eller se att det kan komma till oss på olika sätt. Gunnar undrade om min bön hade förändrats. Egentligen inte, svarade jag, för jag var så säker på att det jag bad var det rätta. Men jag blev nog efterhand lugnare och tänkte att Gud har kommit ihåg. Och det hade han.

28 april 2016

Jag var en motvillig Marta

Johannes Vermeer, "Kristus i Martas och Marias hus" (1655)
Foto: Josefin Lilja
I bibelgruppen i går gav jag mer av mig själv än jag brukar. Jag tycker det skulle vara berikande om vi alla kunde göra det oftare.

Vår samtalsledare Gunnar berättade att han umgicks med en intellektuell, bibelkunnig man. Denne uppskattade mycket att höra Gunnar prata men undrade: Vad håller du egentligen på med? Den kristna tron kunde han inte gå in i. Vidare fick vi höra om människor på Maria pol som Gunnar träffade en gång i månaden. Det var de som hade räddats just innan de höll på att falla, sade han. Flera vittnade om änglar och andra andliga uppenbarelser medan den andra halvan inte förstod något. Fast respekt hade de för varandra.

Jag tänkte då på hur man blev troende om man inte hade fått någon uppenbarelse. Jag menade att det är ett val man gör. Man börjar tolka händelser i ett kristet perspektiv, och så läggs det ena till det andra.

Sedan blev jag eld och lågor när vi  kom fram till Lukas 10:38-42. De verserna handlar om Jesus besök hos systrarna Marta och Maria. Deras hem i Betania, där de bodde med sin bror Lasarus, var en plats Jesus gärna återvände till. Det är ett bibelställe som jag har sysselsatt mig mycket med. Jag har till och med påbörjat forskning kring det. Det är för att jag har varit personligt berörd av det. Jag berättade för bibelgruppen om att jag varit en motvillig Marta i förhållande till min egen syster. Du är storasyster förstås? frågade Gunnar. Ja, det är jag. Men jag är så glad att jag i dag är helt fri från de negativa känslorna i samband med Marta-rollen. Det beror till viss del på en förändrad situation. Våra föräldrar är borta. I förhållande till dem fick jag eller intog jag Martas plats. I den mån jag har kvar Marta i mig är det något jag bejakar till fullo. Maria har också mer och mer flyttat in i mitt inre. En medlem i gruppen som kände sig mer som Maria tillade att Mariorna får skämmas när de drar sig undan de praktiska sysslorna.

I samband med min forskning skickade jag ett brev till Sara Lidman. Hon hade skrivit en pjäs med namnet Marta. Då berättade hon om att för prästerna i hennes hembygd i Västerbotten var Maria det fina föredömet, men bland folket var Marta favoriten. Maria var den "själsfina" försörjda som inte betalade "livets pris". Jag har också samtalat i telefon med Vibeke Olsson om Marta. Hon sade att hon själv var en Marta. Hon tyckte om att baka och ordna till kyrkliga möten. När jag erbjöd mig att ta hand om fikat i bibelgruppen nästa gång skrattade Gunnar.

Om ni vill läsa mer om Marta och Maria kan ni göra det här på min blogg. Jag har skrivit om min egen Marta-karaktär i den självbiografiska e-boken Det enda nödvändiga. I Dagen hittar jag en intressant artikel som jag hämtat bilden från.

14 april 2016

"Låt de döda begrava sina döda"

I Jesu fotspår
Bibelgruppen fortsätter med Lukasevangeliet, kapitel 9. Vi stötte på flera starka verser i går, där Jesus både visar fördragsamhet och ställer krav. Här vill jag ta upp några avsnitt.

Hos Lukas finner vi Petrus bekännelse. Jesus frågar lärjungarna vem folket säger att han är. Då svarar de Johannes döparen , Elia eller någon av de gamla profeterna som har återuppstått. Och vem säger ni att jag är? frågar Jesus. Då svarar Petrus "Guds Messias". Jesus förbjuder lärjungarna att tala om det för någon. Och så kommer han direkt till det svåra: "Människosonen måste lida mycket och bli förkastad av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen."

En kvinna i bibelgruppen tror att Jesus förbjuder lärjungarna att berätta om vem han är för att han ska hinna med sina predikningar på jorden. Det får inte bli för stor uppståndelse kring Jesus. Då riskerar han att bli förföljd och dödad för tidigt.

Sedan kommer "Lärjungeskapets krav". Den som vill gå i Jesu fotspår måste förneka sig själv, varje dag ta sitt kors och följa honom. "Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall rädda det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men får betala med att mista sig själv?"

Den sista meningen skulle kunna vara riktad till de nutidens människor som är stressade av karriärkrav, hämtningar på dagis och husrenoveringar. De riskerar att tappa bort sig själva. Dock går Jesus inledande bud utöver detta. Han kanske i första hand riktade sig till lärjungarna, men detta kom även att gälla de första kristna som blev dödade när de vägrade offra till de romerska gudarna. Det är också i hög grad aktuellt för de kristna som i dag förföljs i Mellanöstern. Att välja korset.

I kapitel 9 vers 49 berättar lärjungen Johannes att han och de andra sett en man som drev ut demoner i Jesu namn. De försökte hindra honom, eftersom han inte var en av dem. Då svarar Jesus: "Hindra honom inte. Den som inte är emot er, han är för er."

Här ger Jesus uttryck för en generositet gentemot sympatisörerna. Man behöver inte tillhöra den innersta kretsen. Jämför med George W Bushs ord efter elfteseptemberattentatet: "Antingen är ni med oss eller mot oss".

I vers 57-62 formulerar Jesus nya krav på dem som vill följa honom. Till en man som först vill begrava sin far säger han: "Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike."

Detta är verkligen radikalt. Överallt i alla tider har människor begravt sina döda. Judarna hade också och har speciella regler kring det. Bland annat ska de döda vara i jorden inom 36 timmar. Jesus måste ha förstått hur utmanande hans ord var. Utmanande var också budskapet om Guds rike. Här ställs verkligen döden mot livet. Jesus är vägen, sanningen och livet.


4 april 2016

Efter påsk i bibelgruppen

I onsdags pratade vi om vad som hänt under påsken i kyrkorna. Själv brukar jag alltid gå på skärtorsdagsmässan och påskdagens mässa, men i år var jag upptagen med annat. På torsdagen besökte vi gammelfarmor med lilla D, och på påskdagen var vi med honom på barnteater för första gången. Han var helt koncentrerad och betagen under fyrtio minuter, så det var lyckat. På dockteatern Tittut på Lundagatan vet man hur man ska göra för att nå även de minsta.

Annars älskar jag att få stämma in i påskdagens psalm "Vad ljus över griften". Så jag spelade in tv-gudstjänsten från Motala kyrka och tittade och sjöng med på eftermiddagen. Jag tycker om psalmen för dess mäktiga och konkreta budskap om ljuset som vinner över mörkret. Jag uppskattar den också för de kraftfulla ålderdomliga orden som samspelar väl med den ännu äldre medeltida musiken.

Vi läser i Lukas om Jesus som stillar stormen över Genesarets sjö, om den besatte vars demoner flyger in i en svinahjord och om kvinnan som haft blödningar i tolv år. Hennes tro är så stark att hon bara rör vid Jesus mantel. Han känner att det utgår kraft från honom och frågar vem som rört vid honom. Hon kommer då fram och berättar att hon blivit botad. Då säger Jesus: "Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid."

Vi kom fram till bespisningsundret i 9 kapitlet. Fem tusen människor har samlats, och lärjungarna är oroliga för att det inte ska finnas mat och dryck åt alla ute i ödemarken. Då förvandlar Jesus fem bröd och två fiskar så att det räcker till alla. Bespisningsundret finns med i alla de fyra evangelierna. Det är en viktig berättelse om Gud. Han sörjer för oss alla.