16 september 2016

Nytt liv i bibelgruppen

I onsdags kväll var det dags igen för mig att ta min bibel och min anteckningsbok och bege mig upp till Högalidskyrkan. Bibelgruppens hösttermin skulle börja.

Till min förvåning och glädje var det sex nya deltagare, kvinnor i min ålder eller yngre. Vår samtalsledare Gunnar förklarade hur vi brukade gå till väga. Någon läser högt ett stycke bibeltext, och sedan talar vi om det. Gunnar hjälper oss med bakgrund. I sin tur har han Bo Giertz bok "Evangeliet enligt Lukas" att luta sig mot. För det är där vi finner oss nu, i Lukas, närmare bestämt i kapitel 11, vers 29.

Där alluderas till Jona. Så vi fick be Gunnar att återge historien ur Gamla testamentet. Jona levde i Nineve som hade blivit ett ställe för omoraliskt leverne och korruption. Gud ville att Jona skulle reda upp det, men han flydde ut på havet. Dock ledde hans närvaro på båten till att den började kränga. Det var hans fel menade medpassagerarna och slängde honom över bord. Så hamnade han i valfiskens buk. När han väl spolats upp på land återvände han till Nineve och folket omvände sig. Ungefär så.

Frågan kan ställas: Vem ska ta uppdraget? Vem är den rätta personen att vända en negativ utveckling? Kan till exempel någon träda fram i Syrien och rädda landet? Det ser mörkt ut trots en tillfällig vapenvila.

I vers 37 far Jesus ut i anklagelser mot fariseer och laglärda. Fariseerna tillhör ett renlärigt parti som lägger bördor på folk. De är religiösa poliser: sådana kläder ska ni ha, sådana tofsar, den vägen ska ni gå. Då och då påbjuds fasta och bönetider. Gunnar sa att i Kista finns det kvarter där män går runt med käppar för att tillrättavisa, kvarter som inte polisen rår på.

I alla tider och trosriktningar har det uppstått motreformationer, där glädjen vunnit över laglydigheten. Jesus är glädjen. Vad skulle Jesus ha gjort? är en bra fråga att ställa. Han är generös och har tilltro till människan.

En av de nya bar ett kors om halsen och berättade att henne närstående personer hade ansatt henne i trosfrågan. Det var så kallade kulturmänniskor. Det hade gjort henne ledsen. Men i själva verket var hon glad. Att bli troende var det bästa som hade hänt henne.

Så  härligt med nya medlemmar! Hoppas att de kommer tillbaka nästa gång. Vi träffas ojämna veckor på onsdagar kl 17.30 i lokalen under kyrkan, och håller på till kl 19.

21 augusti 2016

Tiggerskan

Jag har gett ganska mycket pengar till två kvinnor som växelvis brukat sitta utanför apoteket vid Hornstull. Den ena är ung. Den andra är äldre och tandlös. Jag stöder också varje månad ett projekt som Hoppets stjärna har i Rumänien och som är bättre på lång sikt.

För någon vecka sedan stötte jag ihop med den äldre kvinnan nere i Hornstullsgallerian. Jag var på väg in till Hemköp. Hon kände igen mig, och vi hejade på varandra. Hon sa någonting som jag inte tog mig tid att försöka förstå. Jag sa bara okej, vinkade och gick in till mataffären. Jag trodde hon skulle inta sin vanliga plats.

Men det visade sig att ingen satt utanför apoteket längre. Jag fick lite dåligt samvete. Jag hade fått någon slags relation till henne. Jag skulle ha stannat kvar och lyssnat. Eftersom jag såg henne vid Hornstull trodde jag att hon skulle sitta där. Men ingenstans i kvarteret fanns hon.

Jag bad en bön om att jag skulle få reda på var hon var. Då hände det ganska så osannolika att tiggerskan i fråga dyker upp i ett tv-reportage angående att tiggeriet eventuellt skulle förbjudas. Hon hade intagit sin sons plats i Midsommarkransen. Hon visade sig vara bara 50 och hade två eller tre vuxna söner med familjer som alla saknade arbete. Om tiggeriet förbjöds skulle de dö, sa hon. 

Det är naturligtvis inte sant. Människor reagerade negativt i kommentarstråden som följde på svt-länken. Hon hade klarat sig innan hon kom till Sverige. Rund om kinderna var hon också och åt på ett bröd under intervjun. 

Min första reflex var att jag skulle åka till Midsommarkransen och ge henne den hundralapp hon brukade få av mig vid varje uppehåll här. Men jag sansade mig i min godhet. Det spelar roll vilka signaler människor sänder ut. Lögner tycker jag inte om. 

"Min" tiggerska sov i sonens bil, sa hon på tv. Då stör hon kanske inte någon. Men var sköter hon sin hygien? De riktigt stora problemen uppstår när tiggare slår läger olovligt och skräpar ner.

Det är svårt att möta människor i nöd. En del av oss vill hjälpa dem i stunden också. Men det är inte människovärdigt att tigga. Ett bättre liv måste de romska tiggarna få i sina egna länder, Rumänien och Bulgarien. Det omfattande tiggeriet är en ny företeelse i Sverige. Jag tror det vore bra om det gjordes olagligt.

10 augusti 2016

Värdefull bekantskap i Güstrow (Ernst Barlach)

Jag köpte vykort av några av mina favoriter. T v Das Wiedersehen (Christus und Thomas), foto andrehamann.com, i mitten Frierendes Mädchen, foto Susanna Förster, t h Lehrender Christus, foto Uwe Seemann. 
När vi var hos vänner vid tyska Östersjökusten gjorde vi en utflykt till Güstrow och Ernst Barlach-museet. Barlach var en ny bekantskap för mig, fast jag hade hört namnet förut. 1953 kunde Gertrudenkapelle i Güstrow öppna. Verk av honom finns också att beskåda i kyrkor i nordöstra Tyskland.

Barlach var skulptör i den expressionistiska skolan, en av de riktningar som förbjöds av nazisterna. Konstakademien i Mûnchen hade 1925 upptagit Barlach som hedersmedlem, men efter nazisternas maktövertagande 1933 beslagtogs 400 av hans verk från konsthallar och museer. Han förbjöds att arbeta som konstnär.

1937 öppnades i München en utställning under rubriken Entartete Kunst i propagandasyfte. Barlach hörde till de representerade konstnärerna. Deras "urartade konst" var något man skulle förfasas inför. Det är svårt att förstå när man ser Barlachs varma figurer. Med medvetet enkla medel skapar han innerliga känslor. Ett kristet perspektiv finns också med. Men som vi vet ville Hitler omvandla den kristna kyrkan till en nazistisk sådan.

Barlach, som föddes 1870, studerade både i Dresden, Hamburg, Paris och Florens. Han flyttade 1910 till Güstrow där han verkade som fri konstnär. Han dog 1938 i Rostock av en hjärtåkomma och är begraven på kyrkogården i Ratzeburg, där han bodde under en stor del av sin barndom.

För vidare information se www.ernst-barlach-stiftung.de.

1 juli 2016

Saxå kammarmusikfestival och vår sommar i Bergslagen

I Svenska Dagbladets understreckare igår läste jag att det kommit ut en bok om Saxå kammarmusikfestival som äger rum varje år på Carl Jan Granqvists herrgård utanför Filipstad. Publikationen heter rätt och slätt "Saxå kammarmusikfestival" (Måltidsakademiens förlag, red. Karsten Thurfjell och Peter Eriksson). Carl Jan förklarar att han "finner kammarmusiken underbar, både dess intimitet och dess nödvändigt olönsamma litenhet". Musikernas arvode består i nyckeln till vinkällaren.

En text handlar om samspelet mellan musiker och publik. Cellisten Elemér Lavotha uppskattar den andligen närvarande publiken som väntar in rätt timing för att applådera efter en känslig avslutning. Lavotha blir för övrigt min systerdotters lärare när hon börjar på musikhögskolan i Piteå i höst.

I dagarna är festivalen inne på sin trettioförsta omgång. Den avslutas i kväll och på lördag.

Understreckaren för mig i minnet tillbaka till vår familjs sommar i Bergslagen 1990. Den var ganska speciell. Min man var vikarie på Bergslagsposten i Hällefors, och vi bodde intill Loka station. Där gick det godståg förbi och Inlandsbanans sommarförlängning från Kristinehamn, till särskild lycka för sonen som älskade tåg.

Det är nog en sommar som mina barn aldrig kommer att glömma. På grund av min mans arbete hamnade vi på lite ovanliga saker. En var kammarmusikfestivalen i Saxå. Maken skulle fotografera, och jag hade tagit på mig att skriva min första och hittills enda musikrecension. Det skulle spelas Mozart, så jag läste in mig lite på honom på Hällefors bibliotek. Artikeln blev väl mest refererande. Så mycket annat var jag inte kapabel till. När konserten var slut hälsade vi på Carl Jan och han gav sonen, nio år och dottern, sex år komplimanger för att de suttit stilla och lyssnat. "Jag förstår att de är vana vid konserter" sa han. Men det var deras första. De var helt enkelt väluppfostrade.

En annan kväll fick vi vara med när maken skulle åka ut i skogen och fotografera ett torp som brann efter att blixten slagit ned. Det var spännande. Tillbaka på lokalredaktionen skulle bilderna skickas till Bergslagspostens centralredaktion i Lindesberg för att komma med i morgondagens tidning. Men tekniken som användes fallerade. Den var ju förstås mycket klumpigare än i dag. Lösningen fick bli att man använde sig av gamla bilder. Bildtexten morgonen därpå förklarade att de var från ett tidigare släckningsarbete!

Kanske vi skulle passa in festivalen nästa år och uppleva gamla minnen.


15 juni 2016

Onsdagsmässa i Ansgarskapellet

Ansgarskapellet, Högalidskyrkan. Foto från kyrkokartan.se
Vilken härlig sommardag! Jag gick min promenad längs Årstaviken till Eriksdalsbadet. Fram och tillbaka till Hornstull är det en halv mil. Jag kom lagom till onsdagsmässan i Högalidskyrkans Ansgarskapell kl 12. Min kyrkogång är avhängig Friskis och Svettis. Det är nu ingen jympa på onsdagar, så jag kan gå på mässan. Den varar en halvtimma. Efter den gick jag och handlade, och så var det dags för lunch.

Det har varit tredje söndagen efter trefaldighet, och tjänstgörande präst utgick från evangelietexten om kvinnan som återfann sitt silvermynt. Jesus säger att på samma sätt gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig. Prästen fortsatte med en betraktelse om att komma tillbaka till sitt andliga centrum. Det handlade förstås om det inre, om kontakten med Gud och himmelriket. Till det yttre har jag alltid nära till det, eftersom jag bor nedanför Högalidskyrkan och har den framför mina ögon varje dag. Men troligen underlättar det också en inre, andlig rörelse. Kyrkan, med Guds närvaro i ord, bilder och musik, står hela tiden redo att ta emot mig.

Inne i kapellet delades en extra psalmbok ut, "Psalmer i 2000-talet". Vi sjöng psalm 841: Sjung in ljus i alla städer. Jag tyckte den var onödigt negativ till staden, vars hårdhet och mörker måste bekämpas. Jag hade hellre sjungit psalm 840 på uppslaget innan: Du är här i stadens famn. Själv har jag ingen negativ erfarenhet av att leva i en stad och en ganska stor sådan. I staden finns många olika slags människor. Här kan man lättare vara sig själv, och det finns fler möjligheter till personlig utveckling.

Efter nattvarden gick jag till ljusgloben och tände ett ljus för mina barnbarn och deras föräldrar. När en präst som jag känner vid utgången frågade hur det stod till svarade jag att jag fått mitt tredje barnbarn. Det är min definition av lycka nu, barnbarnen. Det är en så stor glädje som jag får helt gratis - precis som Guds nåd.

29 maj 2016

Två bibliska mödrar

I Toscana, som vi nyligen varit i, är museerna fulla med religiös konst. Då kan det vara bra att vara lite bevandrad i Bibeln. Många motiv är välkända, som Marie bebådelse och Den sista måltiden. Men ett var nytt för mig. I Galleria dell'Accademia i Florens såg jag Johannes tillsammans med Maria och Jesus eller Den heliga familjen. Johannes och Jesus öden är sammanflätade.

I Lukasevangeliets första kapitel läser vi om det äldre barnlösa paret, prästen Sakarias och hans hustru Elisabet. Sakarias tjänar i templet, och när han tänder rökelseoffret uppenbarar sig en ängel. Ängeln säger till Sakarias att hans bön har blivit hörd. Elisabet ska föda en son som ska bli stor inför Herren.

Sex månader därefter blir samma ängel, Gabriel, sänd till Maria. Hon får veta att hon ska föda ett barn som ska kallas Guds son. Hur ska det ske? undrar Maria. "Jag har ju aldrig haft någon man." Ängeln berättar då att hennes släkting Elisabet som sades vara ofruktsam också väntar en son. "Ty ingenting är omöjligt för Gud." Några dagar därefter söker Maria upp Elisabet. Då sparkar barnet till i Elisabet, och hon fylls av helig ande. Därefter följer Marias berömda saligprisning av Herren som "har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna".

Vid tolv års ålder besöker Jesus templet, där han stannar några dagar för att samtala med de lärde och ställa frågor till dem. Men han var trettio år när han först trädde fram inför folket. Johannes kom ut tidigare med sin förkunnelse om förlåtelse genom omvändelse och dop. Folket undrade om han var Messias. Då svarade Johannes: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld."

Johannes döpte Jesus. Då öppnade sig himlen och en röst sade: "Du är min älskade son, du är min utvalde."

12 maj 2016

Om bönens kraft

Vi fick en fin uppståndelsebild med oss hem
Igår kväll var sista gången i bibelgruppen för den här terminen. Vi fortsätter i Lukas och har kommit till 11 kap "Om bön". Lärjungarna vill att Jesus ska lära dem att be. Då ger han dem Fader vår. I nyöversättning börjar den "Fader, låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma". Jesus ger dem ett förhållningssätt till Gud. Det består inte av fruktan utan är en pappa-barn-relation. Det är ett gott och förtroligt förhållande.

Sedan fortsätter bönen med "vårt bröd för dagen" och "förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss". Den sista raden är: "Och utsätt oss inte för prövning" - i tidigare översättning "frestelse". En utökad bön återfinns i Matteus 6 kap.

Men vi behöver väl prövningar? Att välja och att välja bort gör oss till de människor vi är. Gunnel Vallquist var också av den uppfattningen. Hon hänvisade till Antonius ord om att utan prövning kan ingen blir frälst.

Någon i gruppen undrade om man kunde få prövningar och svårigheter som ett straff. Nej, svarade vår samtalsledare. Jesus säger aldrig att det har du för dina synders skull.

Jesus säger att vi ska vara påträngande i vår bön. "Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas." Jag berättade för gruppen att jag bett samma bön i många år och till slut fått svar. En stor lycka.

Vi talade om att bönen kan förändras över tiden, att vi kan komma att förstå att det kanske är något annat vi ska be om eller se att det kan komma till oss på olika sätt. Gunnar undrade om min bön hade förändrats. Egentligen inte, svarade jag, för jag var så säker på att det jag bad var det rätta. Men jag blev nog efterhand lugnare och tänkte att Gud har kommit ihåg. Och det hade han.