28 oktober 2016

Den förlorade sonen och Nåden (Bibelgruppen)

Det blir inte så många gånger för bibelgruppen den här hösten. November går bort. Då ska vår samtalsledare och präst Gunnar Lind vara nere i den egyptiska öknen. Han ska undervisa koptiska munkar i själavård och Iotakorset. Det senare är av koptisk tradition men verkar ha tappats bort där. Jag har skrivit här hur positivt jag tyckte det var att få måla in både min glädje och mina tillkortakommanden i korset. Onsdag den 7 december träffas vi igen i gruppen, och det blir den sista gången före jul.

Ännu en ny kvinna har börjat. Hon följer med sin konstnärskollega Maria som har gjort ett uppehåll men kommit igen. Det var så roligt att se den nya deltagaren bli så glad över att återknyta bekantskapen med Bibeln. Hon tyckte mycket om illustrationerna, träsnittsvinjetterna i Bibel 2000. De är gjorda av Kristina Anshelm, enligt Gunnar medlem i Högalids församling.

Ett par nya i gruppen som försvann efter ett par gånger ville inte ha så mycket med Bibeln att göra. De ville bara lyssna. Jag tyckte det var lite märkligt, och det är väl det som lett till att de slutade snabbt. Vi har blivit friare att släppa texten med de nya medlemmarna som är kvar. Det är bra. Vi ska inte vara närsynta. Men det är trots allt ett bibelstudium.

I klostret i Egypten ska Gunnar börja sin undervisning med den förlorade sonen. Det är en mycket tacksam text. Konfirmander brukar få spela upp scenerna, och det blir alltid mycket kreativt. Liknelsen om den förlorade sonen finns i Lukas 15 kap som vi nu hunnit fram till. En av två söner får på begäran ut sin del av farsarvet i förtid. Han ger sig iväg till främmande land och slösar bort hela sin förmögenhet på utsvävningar. Då blir det hungersnöd i landet, och han får vända tillbaka och be fadern om förlåtelse. Fadern bannar inte sin son utan blir glad över att få se honom levande igen. "Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen". Fadern slaktar gödkalven och ställer till en fest. Brodern blir förstås arg, han som hela tiden gått hemma och arbetat och lytt fadern. Han har inte ens fått en killing att festa på med sina vänner.

Innan denna liknelse står i samma kapitel att läsa om det förlorade fåret respektive det förlorade myntet. Gunnar lär oss att budskap som på detta sätt upprepas och inpräntas kallas för semitiska parallellismer. Lärdomen är att Gud blir glad för varje syndare som vänt om till honom. Att synda betyder att vara skild från Gud. Men det som liknelsen om den förlorade sonen innehåller kan vara svårsmält för läsaren. En man i gruppen tycker att de som uppför sig gott och pålitligt också ska ha uppmuntran.

Jag tänker efteråt att Marta och Maria är någon slags kvinnlig motsvarighet. Marta ber Jesus att säga till Maria att hon också ska hjälpa till i hushållet. Då säger Jesus att Marta inte ska göra sig så mycket bekymmer. Maria har valt "det som är bäst", "det enda nödvändiga". Det går inte att ta bokstavligt. Båda delarna, den praktiska och den kontemplativa behövs. Eller hur?

Det finns flera ställen i Nya testamentet, där det verkar som om Jesus menar att man inte ska behöva anstränga sig, som om man kan leva ansvarslöst. Men det handlar om nåden, om att man inte kan kämpa sig fram till Gud och frälsningen. Nåden är gratis, menade Luther som spikade upp teser mot den tidens avlatsbrev. Nästa år är det Luther-år, 500 år efter reformationen. Luther lärde att frälsning inte följer av goda gärningar utan är en fri gåva av Gud. Det är en nåd för den som tror på Jesus och att han har sonat våra synder.




16 oktober 2016

Försoning och förlåtelse (Bibelgruppen)

Vi fick trängas med Funkiskyrkan i köket. De hade haft körövning. En kille i rullstol sa att det var "så jävla roligt". Aj, aj, inte svära i kyrkan! Men visst är det fint med glädjeuttryck.

Vår grupp börjar med ett svårt ställe i Bibeln, näst sista stycket i Lukas 12: "Splittring, inte fred". Jesus säger att han har kommit för att tända en eld på jorden. Han har kommit för att skapa splittring! "Ty där fem bor i ett hus skall de i fortsättningen leva splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor." Det liknar beskrivningen av ett inbördeskrig. Så vi börjar prata om det grymma som händer i Syrien. Vår samtalsledare Gunnar menar att det är klaner som styr där och att det är deras ledare man måste förhandla med. 

Men nu var det Jesus som sagt detta! Det var som att vi inte ville se det. Så det blev inte riktigt utrett. Jag menade att Jesus utmanade makten. Men det handlade om familjer i bibeltexten. Att människor som står varandra nära kan splittras om någon engagerar sig religiöst har man sett. Men det är ju inget bra. Kan Jesus mena att det ska bli så när man är för eller emot honom?

Samtalet gick över till att gälla försoning och förlåtelse. Gunnar som är kunnig inom judendomen berättade om Försoningsdagen som är nära i judarnas kalender. Då går man till den som man vill be om förlåtelse och lämnar en gåva. Det är upp till den som man besöker att tacka och ta emot eller att avböja. Då ställs korgen eller paketet ned på marken framför dörren. Då har man åtminstone gjort något konkret för att gå den andra till mötes.

Därifrån  kom vi att tala om bikten men inte den katolska bikt som man får betala för och som Luther var emot. Nej, den bikt som är en nåd och som löser en människa ur synden. Den finns faktiskt inom Svenska kyrkan. Gunnar tar emot ett par tre personer i veckan. Några i gruppen tyckte det var svårt att ta emot förlåtelse och kanske framför allt att förlåta sig själv. 

I början av kapitel 13 förklarar Jesus att man inte är syndare för att en olycka drabbar en. Då är det inte ett straff då? inflikar en kvinna som annars brukar sitta tyst. Nej, det är inte ett straff.

16 september 2016

Nytt liv i bibelgruppen

I onsdags kväll var det dags igen för mig att ta min bibel och min anteckningsbok och bege mig upp till Högalidskyrkan. Bibelgruppens hösttermin skulle börja.

Till min förvåning och glädje var det sex nya deltagare, kvinnor i min ålder eller yngre. Vår samtalsledare Gunnar förklarade hur vi brukade gå till väga. Någon läser högt ett stycke bibeltext, och sedan talar vi om det. Gunnar hjälper oss med bakgrund. I sin tur har han Bo Giertz bok "Evangeliet enligt Lukas" att luta sig mot. För det är där vi finner oss nu, i Lukas, närmare bestämt i kapitel 11, vers 29.

Där alluderas till Jona. Så vi fick be Gunnar att återge historien ur Gamla testamentet. Jona levde i Nineve som hade blivit ett ställe för omoraliskt leverne och korruption. Gud ville att Jona skulle reda upp det, men han flydde ut på havet. Dock ledde hans närvaro på båten till att den började kränga. Det var hans fel menade medpassagerarna och slängde honom över bord. Så hamnade han i valfiskens buk. När han väl spolats upp på land återvände han till Nineve och folket omvände sig. Ungefär så.

Frågan kan ställas: Vem ska ta uppdraget? Vem är den rätta personen att vända en negativ utveckling? Kan till exempel någon träda fram i Syrien och rädda landet? Det ser mörkt ut trots en tillfällig vapenvila.

I vers 37 far Jesus ut i anklagelser mot fariseer och laglärda. Fariseerna tillhör ett renlärigt parti som lägger bördor på folk. De är religiösa poliser: sådana kläder ska ni ha, sådana tofsar, den vägen ska ni gå. Då och då påbjuds fasta och bönetider. Gunnar sa att i Kista finns det kvarter där män går runt med käppar för att tillrättavisa, kvarter som inte polisen rår på.

I alla tider och trosriktningar har det uppstått motreformationer, där glädjen vunnit över laglydigheten. Jesus är glädjen. Vad skulle Jesus ha gjort? är en bra fråga att ställa. Han är generös och har tilltro till människan.

En av de nya bar ett kors om halsen och berättade att henne närstående personer hade ansatt henne i trosfrågan. Det var så kallade kulturmänniskor. Det hade gjort henne ledsen. Men i själva verket var hon glad. Att bli troende var det bästa som hade hänt henne.

Så  härligt med nya medlemmar! Hoppas att de kommer tillbaka nästa gång. Vi träffas ojämna veckor på onsdagar kl 17.30 i lokalen under kyrkan, och håller på till kl 19.

21 augusti 2016

Tiggerskan

Jag har gett ganska mycket pengar till två kvinnor som växelvis brukat sitta utanför apoteket vid Hornstull. Den ena är ung. Den andra är äldre och tandlös. Jag stöder också varje månad ett projekt som Hoppets stjärna har i Rumänien och som är bättre på lång sikt.

För någon vecka sedan stötte jag ihop med den äldre kvinnan nere i Hornstullsgallerian. Jag var på väg in till Hemköp. Hon kände igen mig, och vi hejade på varandra. Hon sa någonting som jag inte tog mig tid att försöka förstå. Jag sa bara okej, vinkade och gick in till mataffären. Jag trodde hon skulle inta sin vanliga plats.

Men det visade sig att ingen satt utanför apoteket längre. Jag fick lite dåligt samvete. Jag hade fått någon slags relation till henne. Jag skulle ha stannat kvar och lyssnat. Eftersom jag såg henne vid Hornstull trodde jag att hon skulle sitta där. Men ingenstans i kvarteret fanns hon.

Jag bad en bön om att jag skulle få reda på var hon var. Då hände det ganska så osannolika att tiggerskan i fråga dyker upp i ett tv-reportage angående att tiggeriet eventuellt skulle förbjudas. Hon hade intagit sin sons plats i Midsommarkransen. Hon visade sig vara bara 50 och hade två eller tre vuxna söner med familjer som alla saknade arbete. Om tiggeriet förbjöds skulle de dö, sa hon. 

Det är naturligtvis inte sant. Människor reagerade negativt i kommentarstråden som följde på svt-länken. Hon hade klarat sig innan hon kom till Sverige. Rund om kinderna var hon också och åt på ett bröd under intervjun. 

Min första reflex var att jag skulle åka till Midsommarkransen och ge henne den hundralapp hon brukade få av mig vid varje uppehåll här. Men jag sansade mig i min godhet. Det spelar roll vilka signaler människor sänder ut. Lögner tycker jag inte om. 

"Min" tiggerska sov i sonens bil, sa hon på tv. Då stör hon kanske inte någon. Men var sköter hon sin hygien? De riktigt stora problemen uppstår när tiggare slår läger olovligt och skräpar ner.

Det är svårt att möta människor i nöd. En del av oss vill hjälpa dem i stunden också. Men det är inte människovärdigt att tigga. Ett bättre liv måste de romska tiggarna få i sina egna länder, Rumänien och Bulgarien. Det omfattande tiggeriet är en ny företeelse i Sverige. Jag tror det vore bra om det gjordes olagligt.

10 augusti 2016

Värdefull bekantskap i Güstrow (Ernst Barlach)

Jag köpte vykort av några av mina favoriter. T v Das Wiedersehen (Christus und Thomas), foto andrehamann.com, i mitten Frierendes Mädchen, foto Susanna Förster, t h Lehrender Christus, foto Uwe Seemann. 
När vi var hos vänner vid tyska Östersjökusten gjorde vi en utflykt till Güstrow och Ernst Barlach-museet. Barlach var en ny bekantskap för mig, fast jag hade hört namnet förut. 1953 kunde Gertrudenkapelle i Güstrow öppna. Verk av honom finns också att beskåda i kyrkor i nordöstra Tyskland.

Barlach var skulptör i den expressionistiska skolan, en av de riktningar som förbjöds av nazisterna. Konstakademien i Mûnchen hade 1925 upptagit Barlach som hedersmedlem, men efter nazisternas maktövertagande 1933 beslagtogs 400 av hans verk från konsthallar och museer. Han förbjöds att arbeta som konstnär.

1937 öppnades i München en utställning under rubriken Entartete Kunst i propagandasyfte. Barlach hörde till de representerade konstnärerna. Deras "urartade konst" var något man skulle förfasas inför. Det är svårt att förstå när man ser Barlachs varma figurer. Med medvetet enkla medel skapar han innerliga känslor. Ett kristet perspektiv finns också med. Men som vi vet ville Hitler omvandla den kristna kyrkan till en nazistisk sådan.

Barlach, som föddes 1870, studerade både i Dresden, Hamburg, Paris och Florens. Han flyttade 1910 till Güstrow där han verkade som fri konstnär. Han dog 1938 i Rostock av en hjärtåkomma och är begraven på kyrkogården i Ratzeburg, där han bodde under en stor del av sin barndom.

För vidare information se www.ernst-barlach-stiftung.de.

1 juli 2016

Saxå kammarmusikfestival och vår sommar i Bergslagen

I Svenska Dagbladets understreckare igår läste jag att det kommit ut en bok om Saxå kammarmusikfestival som äger rum varje år på Carl Jan Granqvists herrgård utanför Filipstad. Publikationen heter rätt och slätt "Saxå kammarmusikfestival" (Måltidsakademiens förlag, red. Karsten Thurfjell och Peter Eriksson). Carl Jan förklarar att han "finner kammarmusiken underbar, både dess intimitet och dess nödvändigt olönsamma litenhet". Musikernas arvode består i nyckeln till vinkällaren.

En text handlar om samspelet mellan musiker och publik. Cellisten Elemér Lavotha uppskattar den andligen närvarande publiken som väntar in rätt timing för att applådera efter en känslig avslutning. Lavotha blir för övrigt min systerdotters lärare när hon börjar på musikhögskolan i Piteå i höst.

I dagarna är festivalen inne på sin trettioförsta omgång. Den avslutas i kväll och på lördag.

Understreckaren för mig i minnet tillbaka till vår familjs sommar i Bergslagen 1990. Den var ganska speciell. Min man var vikarie på Bergslagsposten i Hällefors, och vi bodde intill Loka station. Där gick det godståg förbi och Inlandsbanans sommarförlängning från Kristinehamn, till särskild lycka för sonen som älskade tåg.

Det är nog en sommar som mina barn aldrig kommer att glömma. På grund av min mans arbete hamnade vi på lite ovanliga saker. En var kammarmusikfestivalen i Saxå. Maken skulle fotografera, och jag hade tagit på mig att skriva min första och hittills enda musikrecension. Det skulle spelas Mozart, så jag läste in mig lite på honom på Hällefors bibliotek. Artikeln blev väl mest refererande. Så mycket annat var jag inte kapabel till. När konserten var slut hälsade vi på Carl Jan och han gav sonen, nio år och dottern, sex år komplimanger för att de suttit stilla och lyssnat. "Jag förstår att de är vana vid konserter" sa han. Men det var deras första. De var helt enkelt väluppfostrade.

En annan kväll fick vi vara med när maken skulle åka ut i skogen och fotografera ett torp som brann efter att blixten slagit ned. Det var spännande. Tillbaka på lokalredaktionen skulle bilderna skickas till Bergslagspostens centralredaktion i Lindesberg för att komma med i morgondagens tidning. Men tekniken som användes fallerade. Den var ju förstås mycket klumpigare än i dag. Lösningen fick bli att man använde sig av gamla bilder. Bildtexten morgonen därpå förklarade att de var från ett tidigare släckningsarbete!

Kanske vi skulle passa in festivalen nästa år och uppleva gamla minnen.


15 juni 2016

Onsdagsmässa i Ansgarskapellet

Ansgarskapellet, Högalidskyrkan. Foto från kyrkokartan.se
Vilken härlig sommardag! Jag gick min promenad längs Årstaviken till Eriksdalsbadet. Fram och tillbaka till Hornstull är det en halv mil. Jag kom lagom till onsdagsmässan i Högalidskyrkans Ansgarskapell kl 12. Min kyrkogång är avhängig Friskis och Svettis. Det är nu ingen jympa på onsdagar, så jag kan gå på mässan. Den varar en halvtimma. Efter den gick jag och handlade, och så var det dags för lunch.

Det har varit tredje söndagen efter trefaldighet, och tjänstgörande präst utgick från evangelietexten om kvinnan som återfann sitt silvermynt. Jesus säger att på samma sätt gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig. Prästen fortsatte med en betraktelse om att komma tillbaka till sitt andliga centrum. Det handlade förstås om det inre, om kontakten med Gud och himmelriket. Till det yttre har jag alltid nära till det, eftersom jag bor nedanför Högalidskyrkan och har den framför mina ögon varje dag. Men troligen underlättar det också en inre, andlig rörelse. Kyrkan, med Guds närvaro i ord, bilder och musik, står hela tiden redo att ta emot mig.

Inne i kapellet delades en extra psalmbok ut, "Psalmer i 2000-talet". Vi sjöng psalm 841: Sjung in ljus i alla städer. Jag tyckte den var onödigt negativ till staden, vars hårdhet och mörker måste bekämpas. Jag hade hellre sjungit psalm 840 på uppslaget innan: Du är här i stadens famn. Själv har jag ingen negativ erfarenhet av att leva i en stad och en ganska stor sådan. I staden finns många olika slags människor. Här kan man lättare vara sig själv, och det finns fler möjligheter till personlig utveckling.

Efter nattvarden gick jag till ljusgloben och tände ett ljus för mina barnbarn och deras föräldrar. När en präst som jag känner vid utgången frågade hur det stod till svarade jag att jag fått mitt tredje barnbarn. Det är min definition av lycka nu, barnbarnen. Det är en så stor glädje som jag får helt gratis - precis som Guds nåd.